Fnöffe-Pöffe

Jag fick inget stipendium från Författarfondens dramatikerutskott. BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄ! MAMMA! MAMMA! ÄÄÄÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄHÄÄÄÄHÄÄÄÄ! Dumma Författarfondens dramatikerutskott. Bajskorvsförfattarfondensdramatikerutskott! Nej, jag menar: Författarfondens dramatikerutskott är sött och rart, till och med Författarfondens dramatikerutskotts BÖLDER är gulliga. Jag ska börja kalla Författarfondens dramatikerutskott för FNÖFFE-PÖFFE. Så gulligt tycker jag att det är. Så jag får säkert sjuttio tusen kronor nästa år i stället! Visst, Fnöffe-Pöffe? Vad har jag gjort i dag? Jag har inte fått sjuttio tusen kronor i alla fall, det är då ett som är säkert, men inte hänger jag läpp för det, inte! Ja ja, kanske är det en smula irriterande att inte få sjuttio tusen kronor. Det kan rentutav få den drabbade att vilja SLASKA MED TARMPAKET - nej, nej. nej, nej! Förlåt mig, Fnöffe-Pöffe, förlåt mig, jag häller mineralvatten över mitt löskokta kranium, mer och mer mineralvatten... självfallet vill jag inte slaska med ditt fina, vackert babyskära, stilfullt marmorerade tarmpaket! Jag vet inte vad som flög i mig. FÖRLÅT. Åh, hjälp. Hjälp mig, alltså! Jag vill ha smågodis. Surisar. Jag vill titta på Sopranos och ha MYSIGT. Dumma alla som inte ger mig sjuttio tusen kronor. Det räcker faktiskt med att jag är avlång. Att min gom successivt krymper. Jag klarar inte fler motgångar. Det borde du ha tänkt på, Fnöffe-Pöffe! Nej, förlåt. Förlåt mig. Jag bönfaller om förlåt.

Dagens citat

"Ylva! Det Martina nu säger är engelska och betyder: ´Låt oss dansa! Låt oss rocka!´"

Harry 1984

Käftis

I natt drömde jag att min tandläkare hade dött och testamenterat hundra tusen kronor till mig. Hans tanke var att pengarna skulle täcka mina tandvårdskostnader för resten av livet. Om det blev pengar över hade jag hans tillåtelse att använda dem som jag ville. Jag bestämde mig för att investera dem i mina barns tandvård. När jag vaknade var jag rörd över min tandläkares omtanke. Och jag tänkte på Anders Bergs tandvårdssituation, och vad jag skulle kunna göra åt den.

Hur gör man när man skapar en fond? Jag vill skapa en tandvårdsfond. Människor som anser att det är orimligt dyrt med tandvård skulle kunna sätta in pengar varje månad, t ex 100- 500 kr. Rika as som ville vara solidariska skulle kunna bidra med mer. Och så skulle människor som Anders Berg ha möjlighet att söka pengar ur fonden när behov uppstod.

Jag kan inte bara öppna ett konto och begära att folk ska sätta in pengar. Då kommer de att tro att jag försöker luras. Det måste vara flottare. Helst ett sådant där -6 - konto, som biståndsorganisationer har.

Måste de betala skatt på gåvor från allmänheten? Hur går det till när pengarna ska tas ut för att användas? Vem kontrollerar verksamheten? Hur gör planka.nu med konton och administration av pengar?

Broskmust

Det är att jag inte vill bli föremål för bedömning. Som om jag nu skulle bli det. I det här sammanhanget, menar jag. I sfärerna bortom den här kan en åhörare av min klagan näppeligen undgå att fladdra med överläppen. Vadan mitt yrkesval? Är inte dramatikeryrket en enda golgatavandring genom en veritabel bihålekoagelfanfar av andra människors bedömningar? Jo. Min enda tröst är Coop i Vällingby. Där kan man vara sin egen kassör. Man gör själv så att det säger pip. En tant talar till en genom en högtalare. Hon ser inte vad man köper. Jag är fäst vid det.

Nej, jag vet inte vad vi ska göra med Anders Borg. Han kommer väl att förtvina, han också. Ligga ledsen och uppblött bakom något onskefullt pastellfärgat. En kateter i snoppen. I höger tass ett foto av någon som han inte längre känner igen. Anders. Jag heter det. Anders. "Ansvar" är mitt mellannamn. Anders "Ansvar" Borg. Mamma? Mamma! Jag var dum när jag var finansminister. Är de fortfarande arga på mig?

Nej, det kommer vi inte att vara. Vi kommer att ha annat att tänka på, och de flesta av våra efterblivande kommer nog (till stor del tack vare den intellektuelle skarprättaren major Björklund) att vara alltför historielösa för att känna till din skuld. Det är ingen fara, Anders. Allt ska bli bra.

"My father gave me a kiss... it was a sexual kiss"

I dag recenseras Kathryn Harrisons senaste roman "Medan de sov" i DN. För många år sedan såg Håkan och jag en TV-intervju med Harrison. Hon var då aktuell med sin mest berömda bok, den självbiografiska "Kyssen", som handlar om hur hon vid tjugo års ålder utvecklade en sexuell relation med sin far. Jag minns precis hur hon framstod i intervjun. Mycket allvarlig. Eterisk. Bildskön. Hon beskrev hur hon skildes från sin far på en flygplats någonstans i västra USA. Hur han plötsligt, helt utan förvarning, drev in sin tunga i hennes mun. "My father gave me a kiss... it was a sexual kiss". Håkan och jag flamsade i flera år om den repliken. Hur den sades. Det tycks kanske ofint. Men både jag och de flesta av de människor som står mig närmast har det förhållningssättet till företeelser som incest, döden (ett av mina smeknamn är Döden-Döden) och andra fasor som ständigt klafsar fram på sina kläggiga kostigar i våra hjärnvindlingar och organpaket. Det är ingenting underligt med det. Vad ska vi göra då? Gråta? Det är länge sedan jag grät över mina egna erfarenheter av övergrepp inom och utom min ursprungsfamilj. Antagligen vore sexuell förnedring fortfarande det enklaste tricket för att göra slarvsylta av mig. Men gör det mig annorlunda? Jag undrar det. I vilken utsträckning är jag i dag präglad av mina erfarenheter av sexuella övergrepp? Jag vet inte. Men jag protesterar mot den vitt spridda idén att den som en gång har fallit offer för något sådant måste förbli krossad, hjälplöst blickande ut över ett ödelagt liv. Det är inte med sanningen överensstämmande. Det är svårare än så. Det är till och med så svårt att det krav som oftast (uttalat eller outtalat) ställs på ett "incestoffer", nämligen att vederbörande odelat ska hata förövaren, är övermänskligt. "Du får inte älska din far, och inte se något gott i honom, för då blir han mänsklig, då upphör hans gärningar att diskvalificera honom som mänsklig varelse, och det klarar vi inte, det står vi inte ut med." Nej, det förstår jag. Men faktum kvarstår. Han står fortfarande sida vid sida med dig, lika mänsklig som du.

Betyder det här att jag älskar min far? Det låter jag vara osagt, eftersom jag inte vet. Men om jag inte älskar honom är orsakerna till det för många och komplicerade för att kunna sammanfattas med orden "incest" och "dödssynd".

Om en så stark kärlek dör gör den det jävligt långsamt. Ohyggligt långsamt. Det är den verkliga tragedin.

Tvärtomskräck

Jag är rädd för sådant som jag inte har anledning att vara rädd för. Jag är rädd för att svara i min yuppienalle. Jag är rädd för människor som vill mig väl i professionella sammanhang. Jag är rädd för människor som jag möter på Coop. Jag är rädd för kollektivtrafiken. Företeelser som jag inte är rädd för är till exempel döden (min egen), att tala inför publik, Kronofogden, förorten, aggressiva människor, människor som kanske inte tycker om mig.

Jag är rädd att någon ska ta mig på bar gärning med att vara bra på att skriva. Det är svårt att förklara. Jag vet inte om känslan är lik den som får H att ibland bli arg när hon får beröm. Jag vill på sätt och vis att mitt skrivande ska passera obemärkt. Det är pinsamt att få uppmärksamhet för det; att liksom tvingas stå för att det är viktigt för mig. Dessutom är jag rädd för vad som skulle hända om jag blev medveten om hur stor roll mitt arbete som författare faktiskt spelar i mitt liv. I min vardag märks det inte. Och jag leker nog, i synnerhet inför mig själv, att det är på gränsen till perifert även i mitt medvetande. Men i själva verket. Om jag föreställer mig att det inte existerade. Det kan jag inte. Jag kan inte föreställa mig det.

Och så finns det en rad andra aspekter. Som inte bör nämnas. Aspekter med obefintliga flimmerhår. Små, glosögda aspekter.

En gång drömde jag att jag såg ett TV-program om de två människor som det var mest synd om av alla i hela världen. Det var fastslaget bortom allt rimligt tvivel från vetenskapligt håll att det faktiskt inte fanns någon enda människa som det var mer synd om än just dessa två. En kvinna och en man. Mannen hette Tomasino. De bodde i en liten, mörk grotta. De var grå och höll varandras händer. De talade med mycket pipiga röster. De var i trettioårsåldern. Man fick bara se dem bakifrån.

I natt drömde jag bland annat om Hornsgatan 117. Igen. Ibland blir jag rädd att drömmarna om Hornsgatan aldrig ska upphöra. De är meningslösa och otäcka. Ständiga upprepningar på samma tema: att jag har kvar min lägenhet där, att jag på något sätt ska bo där, eller att någon annan bor där men jag fortfarande har nyckel och inte kan låta bli att i hemlighet gå dit och snoka. Att jag har olika konstiga mellanhavanden med andra som bor i huset. I natt handlade det mycket om att jag hade en hund som jag var oerhört fäst vid (en vinthund), och som några grannar på Hornsgatan skulle ta hand om i några timmar. Så fort jag hade lämnat hunden hos grannarna gjorde de sig oanträffbara. Jag var hysterisk av oro och skickade hela tiden sms med frågor om hundens välbefinnande, men fick inga svar. Jag mår aldrig så dåligt som när jag vaknar ur en dröm om Hornsgatan. Det tyder å andra sidan på att jag för det mesta mår väldigt bra. Ja, faktiskt. Ofattbart.

Jag läste Ann Heberlein till slut. Först gav det mig dödsångest. Jag kände igen mig i hennes beskrivningar av självmordssug och panik som inte går att stoppa. Och jag påmindes om det jag sällan tänker på: att jag själv på intet sätt har övervunnit min ångest. Jag medicinerar bort den. Det är inte samma sak. Och jag har tur som svarar så bra på behandlingen. En del människor mår bara sämre av SSRI-preparat. Andra får olidliga biverkningar.

En bit in i boken upptäckte jag att jag inte tycker om Ann Heberleins livsåskådning och människosyn. Så läste jag några artiklar av henne, och det negativa intrycket förstärktes. Detta hjälpte, på ett vagt problematiskt sätt, mot den obalans som boken försatte mig i. Jag identifierade mig inte längre med författaren, och därför blev jag inte lika rädd för kopplingarna mellan våra liv.

Jag vet inte varför jag skriver det här.

Det är på något sätt lugnande att höra det svaga, regelbundna ljudet av mina fingrar som snabbt rör sig över tangentbordet. Jag övar inför det arbete jag ska utföra i afton, efter "House". Jag övar på själva situationen "att sitta och skriva". Gud vad fjantigt.

Åke påstår att hon en gång såg en medelålders kvinna trycka röven mot godisautomaten på tunnelbaneplattformen i Vällingby och bajsa. Jag undrar om det är sant.

Emotionell lövgobo

Jag berättar om några saker som jag är rädd för: Pingu. Ekoxar. Taxibilar med bilbarnstolar i. Små tofsar. Vissa rörelser, i synnerhet rörelser som antyder undergivenhet. Jag drömmer onda drömmar när jag har varit utsatt för undergivenhet. Jag talar och säger att en "dold fascism" dväljs i det svenska samhället av i dag. En fascism som rör sig utanför de politiska skikten, och som därför är omöjlig för den ouppmärksamme, det vill säga den som inte är jag, att detektera. Dessutom ligger den värsta ondskan, enligt min uppfattning, dold på platser där den är fullt synlig, men aldrig kan utpekas. Det går inte att peka ut den verkliga ondskan utan att själv framstå som ond eller förryckt. Det handlar om människors outhärdliga små fingrar och knappögda björntjänster. Det handlar om all jävla idiotisk låtsastjänstvillighet och känslokall artighet och förbindlighet helt utan innehåll. "Brinn. Brinn. Brinn.", säger jag, och jag talar vidare och berättar om fler saker som jag är rädd för: hundars sexuella handlingar i närheten av cyklar. Frågor som kan besvaras på mer än ett sätt. Människor som roterar men inte böjs. Fötter som är vinklade på ett visst sätt. Uttrycket "puss, puss". Allt detta påminner mig om när jag föll bakåt i flera etapper. Föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll.