"My father gave me a kiss... it was a sexual kiss"

I dag recenseras Kathryn Harrisons senaste roman "Medan de sov" i DN. För många år sedan såg Håkan och jag en TV-intervju med Harrison. Hon var då aktuell med sin mest berömda bok, den självbiografiska "Kyssen", som handlar om hur hon vid tjugo års ålder utvecklade en sexuell relation med sin far. Jag minns precis hur hon framstod i intervjun. Mycket allvarlig. Eterisk. Bildskön. Hon beskrev hur hon skildes från sin far på en flygplats någonstans i västra USA. Hur han plötsligt, helt utan förvarning, drev in sin tunga i hennes mun. "My father gave me a kiss... it was a sexual kiss". Håkan och jag flamsade i flera år om den repliken. Hur den sades. Det tycks kanske ofint. Men både jag och de flesta av de människor som står mig närmast har det förhållningssättet till företeelser som incest, döden (ett av mina smeknamn är Döden-Döden) och andra fasor som ständigt klafsar fram på sina kläggiga kostigar i våra hjärnvindlingar och organpaket. Det är ingenting underligt med det. Vad ska vi göra då? Gråta? Det är länge sedan jag grät över mina egna erfarenheter av övergrepp inom och utom min ursprungsfamilj. Antagligen vore sexuell förnedring fortfarande det enklaste tricket för att göra slarvsylta av mig. Men gör det mig annorlunda? Jag undrar det. I vilken utsträckning är jag i dag präglad av mina erfarenheter av sexuella övergrepp? Jag vet inte. Men jag protesterar mot den vitt spridda idén att den som en gång har fallit offer för något sådant måste förbli krossad, hjälplöst blickande ut över ett ödelagt liv. Det är inte med sanningen överensstämmande. Det är svårare än så. Det är till och med så svårt att det krav som oftast (uttalat eller outtalat) ställs på ett "incestoffer", nämligen att vederbörande odelat ska hata förövaren, är övermänskligt. "Du får inte älska din far, och inte se något gott i honom, för då blir han mänsklig, då upphör hans gärningar att diskvalificera honom som mänsklig varelse, och det klarar vi inte, det står vi inte ut med." Nej, det förstår jag. Men faktum kvarstår. Han står fortfarande sida vid sida med dig, lika mänsklig som du.

Betyder det här att jag älskar min far? Det låter jag vara osagt, eftersom jag inte vet. Men om jag inte älskar honom är orsakerna till det för många och komplicerade för att kunna sammanfattas med orden "incest" och "dödssynd".

Om en så stark kärlek dör gör den det jävligt långsamt. Ohyggligt långsamt. Det är den verkliga tragedin.

Tvärtomskräck

Jag är rädd för sådant som jag inte har anledning att vara rädd för. Jag är rädd för att svara i min yuppienalle. Jag är rädd för människor som vill mig väl i professionella sammanhang. Jag är rädd för människor som jag möter på Coop. Jag är rädd för kollektivtrafiken. Företeelser som jag inte är rädd för är till exempel döden (min egen), att tala inför publik, Kronofogden, förorten, aggressiva människor, människor som kanske inte tycker om mig.

Jag är rädd att någon ska ta mig på bar gärning med att vara bra på att skriva. Det är svårt att förklara. Jag vet inte om känslan är lik den som får H att ibland bli arg när hon får beröm. Jag vill på sätt och vis att mitt skrivande ska passera obemärkt. Det är pinsamt att få uppmärksamhet för det; att liksom tvingas stå för att det är viktigt för mig. Dessutom är jag rädd för vad som skulle hända om jag blev medveten om hur stor roll mitt arbete som författare faktiskt spelar i mitt liv. I min vardag märks det inte. Och jag leker nog, i synnerhet inför mig själv, att det är på gränsen till perifert även i mitt medvetande. Men i själva verket. Om jag föreställer mig att det inte existerade. Det kan jag inte. Jag kan inte föreställa mig det.

Och så finns det en rad andra aspekter. Som inte bör nämnas. Aspekter med obefintliga flimmerhår. Små, glosögda aspekter.

En gång drömde jag att jag såg ett TV-program om de två människor som det var mest synd om av alla i hela världen. Det var fastslaget bortom allt rimligt tvivel från vetenskapligt håll att det faktiskt inte fanns någon enda människa som det var mer synd om än just dessa två. En kvinna och en man. Mannen hette Tomasino. De bodde i en liten, mörk grotta. De var grå och höll varandras händer. De talade med mycket pipiga röster. De var i trettioårsåldern. Man fick bara se dem bakifrån.

I natt drömde jag bland annat om Hornsgatan 117. Igen. Ibland blir jag rädd att drömmarna om Hornsgatan aldrig ska upphöra. De är meningslösa och otäcka. Ständiga upprepningar på samma tema: att jag har kvar min lägenhet där, att jag på något sätt ska bo där, eller att någon annan bor där men jag fortfarande har nyckel och inte kan låta bli att i hemlighet gå dit och snoka. Att jag har olika konstiga mellanhavanden med andra som bor i huset. I natt handlade det mycket om att jag hade en hund som jag var oerhört fäst vid (en vinthund), och som några grannar på Hornsgatan skulle ta hand om i några timmar. Så fort jag hade lämnat hunden hos grannarna gjorde de sig oanträffbara. Jag var hysterisk av oro och skickade hela tiden sms med frågor om hundens välbefinnande, men fick inga svar. Jag mår aldrig så dåligt som när jag vaknar ur en dröm om Hornsgatan. Det tyder å andra sidan på att jag för det mesta mår väldigt bra. Ja, faktiskt. Ofattbart.

Jag läste Ann Heberlein till slut. Först gav det mig dödsångest. Jag kände igen mig i hennes beskrivningar av självmordssug och panik som inte går att stoppa. Och jag påmindes om det jag sällan tänker på: att jag själv på intet sätt har övervunnit min ångest. Jag medicinerar bort den. Det är inte samma sak. Och jag har tur som svarar så bra på behandlingen. En del människor mår bara sämre av SSRI-preparat. Andra får olidliga biverkningar.

En bit in i boken upptäckte jag att jag inte tycker om Ann Heberleins livsåskådning och människosyn. Så läste jag några artiklar av henne, och det negativa intrycket förstärktes. Detta hjälpte, på ett vagt problematiskt sätt, mot den obalans som boken försatte mig i. Jag identifierade mig inte längre med författaren, och därför blev jag inte lika rädd för kopplingarna mellan våra liv.

Jag vet inte varför jag skriver det här.

Det är på något sätt lugnande att höra det svaga, regelbundna ljudet av mina fingrar som snabbt rör sig över tangentbordet. Jag övar inför det arbete jag ska utföra i afton, efter "House". Jag övar på själva situationen "att sitta och skriva". Gud vad fjantigt.

Åke påstår att hon en gång såg en medelålders kvinna trycka röven mot godisautomaten på tunnelbaneplattformen i Vällingby och bajsa. Jag undrar om det är sant.

Emotionell lövgobo

Jag berättar om några saker som jag är rädd för: Pingu. Ekoxar. Taxibilar med bilbarnstolar i. Små tofsar. Vissa rörelser, i synnerhet rörelser som antyder undergivenhet. Jag drömmer onda drömmar när jag har varit utsatt för undergivenhet. Jag talar och säger att en "dold fascism" dväljs i det svenska samhället av i dag. En fascism som rör sig utanför de politiska skikten, och som därför är omöjlig för den ouppmärksamme, det vill säga den som inte är jag, att detektera. Dessutom ligger den värsta ondskan, enligt min uppfattning, dold på platser där den är fullt synlig, men aldrig kan utpekas. Det går inte att peka ut den verkliga ondskan utan att själv framstå som ond eller förryckt. Det handlar om människors outhärdliga små fingrar och knappögda björntjänster. Det handlar om all jävla idiotisk låtsastjänstvillighet och känslokall artighet och förbindlighet helt utan innehåll. "Brinn. Brinn. Brinn.", säger jag, och jag talar vidare och berättar om fler saker som jag är rädd för: hundars sexuella handlingar i närheten av cyklar. Frågor som kan besvaras på mer än ett sätt. Människor som roterar men inte böjs. Fötter som är vinklade på ett visst sätt. Uttrycket "puss, puss". Allt detta påminner mig om när jag föll bakåt i flera etapper. Föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll.

Min idol är spädbarnsblind

I går fröjdades (freudades, ffröjtades (se Stig Larsson om diskmedel som är nästan slut)) jag i parti och minut, två gånger upp samtidigt som ned, i medvetandets slånbärsbuskegläntor, med min andlige livmedikus, min framhövdade tankestoffskonditor, min idol, herr Änglaspel. Vi talte, bland meget annat, om det mänskliga, det djuriska och det kvisteliga och kvistiga medvetandet. Dess tänkbara beskaffenheter. Dess överhuvudtagettänkbarhet hos varelser och andra företeelser att betrakta som mer eller mindre vid liv. Varför det inte skulle vara rimligt att säga ”inte inte”. Men det var en annan sak. Hur som helst. Jag insåg återigen att min idol är spädbarnsblind! Jag skulle kunna skriva: ”Hjälp! Min idol är spädbarnsblind”, eller: ”Min idol är spädbarnsblind – vad göra?”. Det vore roligt. Men jag känner inget hjälpbehov i det här sammanhanget, och upplever (se sjukjournaler: ”pat. upplever…”) inte att något särskilt behöver göras åt saken. Därför nöjer jag mig med det enkla konstaterandet. Vackert och stilrent.

Det förhåller sig nämligen så med min idol herr Änglaspel, att han är briljant. I snart sagt varje avseende. Dryfta med honom matematiska spörsmål. Filosofiska dito. Samhällsstrukturer. Rörelsemönster. Mungipor. Mikroskopiska punkter. Universa av skiftande slag. Språk. Andra ljud. Musik. Hjärnor. Insekter. Bildkonst. Vad som helst. Det kommer att bli ditt livs samtal. Detta vet jag av erfarenhet. I sjutton och ett halvt år har jag känt denne man. Aldrig tidigare har jag samtalsdrittlat in i något område inom vilket han icke har vidgat och beflöjtat mina vyer. Men sedan jag fick barn, och dessa barn nu och då i all hast agerat tassemarker för våra samtal, har jag kommit att ana att han faktiskt är spädbarnsblind! Där hade vi det till sist! (Jag associerar till min förre fästman Gnasses numera döda mor. Hon förstod inte heller spädbarn, trots att hon hann bli mor till tre gossar. Hon tyckte att de små var obegripliga tills de började prata (i och för sig en rimlig ståndpunkt, på sätt och vis). Så det måste inte handla om erfarenhetsbrist.)

Många underliga idéer har länge omflaxat nyfödda människor. Så sent som på 1980-talet genomfördes kirurgiska ingrepp på spädbarn UTAN BEDÖVNING. Man härbärgerade uppfattningen att de inte kunde känna smärta. Det är ofattbart. Och många är berättelserna om hur föräldrar direkt uppmanats att förhålla sig kallsinnigt till sina barns gråt. Jag minns scenografen som berättade för mig om när han blev far på sextiotalet. På barnavårdscentralen uppmanades han och hans fru att inte ta upp dottern när hon grät. ”Hon skriker för att lufta lungorna. Låt henne vara så slutar hon”, sade man. Föräldrarna lämnade till och med den nyfödda flickan helt ensam hemma och gick ut på restaurang. När de kom tillbaka grät hon fortfarande.

Om man inte tror att ett litet barn är en människa – vad tror man då att det är? Och om hon är en människa – varför är det då så svårt att tänka sig att hennes behov är mänskliga? Varför tror man att ett spädbarn som gråter ”luftar lungorna”, att ett spädbarn som ler ”har gaser”, att ett spädbarn som uttrycker en känsla, vilken som helst, ”bara övar reflexer”?

Jag gissar att de underliga idéerna i stor utsträckning är en effekt av de små barnens språklöshet. För den som inte tar närmare kontakt med bebisar, eller hyser en särskild faiblesse för dem, är de kanske inte mer än läckande små fläskklumpar, omöjliga att skilja från varandra eller uppleva som fullvärdiga individer.

Men när barnet gråter vill hon något. Gråten är det hon har i stället för ord. Gråten betyder: ”Jag är hungrig!”, eller ”Jag har det obekvämt!”, eller: ”Jag vill inte vara ensam!”. Nej, det är klart att hon inte vill vara ensam. Jag skulle inte heller vilja vara ensam i en så utsatt situation som det nyfödda barnets.

Och visst har bebisar humor. Preferenser. Relationer till andra människor. För att inte tala om ett oerhört intresse för att inhämta kunskaper om saker och ting.

Allt detta är egentligen ointressant för alla som inte har till uppgift att ta hand om små barn. Antar jag. Jag aktar mig också för att tala för mycket om mina barn om jag inte får direkta frågor. Jag är rädd för att tråka ut människor när jag talar om det som är viktigast för mig. Jag känner inte heller indignation över existensen av spädbarnsblindhet (utom när den innehas av föräldrar till spädbarn). Men jag ser det som ett intressant fenomen. Vilka färdigheter krävs för att man automatiskt ska betraktas som människa? Finns det en liknande blindhet för mänskligheten hos vuxna människor med funktionshinder som gör dem oförmögna att kommunicera? Ja. Men det är inte säkert att den spädbarnsblinde innehar även denna blindhet. Kanske är det lättare att identifiera sig med en annan vuxen, även om denne inte kan tala. Man föreställer sig kanske att denne vuxne, med sin långa erfarenhet av att leva, bör ha gjort vissa erfarenheter som man själv har gjort; hoppats och blivit besviken, kämpat och vunnit, varit förtvivlad, varit exalterad.

(Men det har bebisen också. Tro´t eller ej.)

Vårt yngsta barn är nu två år. Han har just börjat hata när man säger att han är gullig. Faktum är att både H (fyra år) och M för närvarande är ytterst känsliga för beröm. I morse talade H väldigt initierat och intelligent om asfalt och sand. Allt hon sade var helt rätt. Jag blev väldigt imponerad, och uttryckte det. H blev då arg och skrek: ”JAA, DUMT SAGT, VA? JÄTTEDUMT SAGT AV MIG, VA?”. Jag hade på något sätt gjort henne generad genom att tala om för henne att hon är smart och duktig. Hon ville att det skulle vara en självklarhet. Hon ville att jag skulle ta för givet att hon är en klok person som kan saker. Hon ville inte känna sig som en cirkuspudel. Jag förstår att hon känner så. Men ibland glömmer jag det. Och ibland VILL hon ha beröm. Det är inte så lätt.

Hur som helst dyrkar jag herr Änglaspel. Dyrkar! Det gör inget att han är spädbarnsblind.

(Boktips för den intresserade: "I barnets hjärna" av Hugo Lagercrantz)

Mitt arsle står i lågor

Leendet är det mest utmärkande draget hos den talrika släkten de Medeiros. Det är ett daggstänkt leende. Men inte på ett gott vis. Det är ett leende som av de flesta betraktare anses en aning för blött. Hos en de Medeiros är mungiporna i alla sinnesstämningar uppåtvinklade. När blicken är nedslagen för att plötsligt höjas och möta din med ett svårtolkat uttryck i de stora, blöta, ofta grönaktiga ögonen. När det resonansstarka skrattet våldtar luften i ett rum där någon just har suttit och försökt gråta. När en de Medeiros sitter och funderar på att låta sig falla i vanmakt. Att låta faran, den nästintill subliminala tonen av fara, sakta växa sig starkare och skaffa sig försänkningar, kratrar, minnesmärken i världen utanför. Många människor går omkring i Sverige och döljer märken efter den här släkten. En sorts aldrig riktigt torkade tatueringar. Tatueringar som inte helt har sjunkit in i huden. De går inte bort, men de färgar av sig på allt runtomkring, som en kvalmig, om härsken sockerlag minnande doft.


-Jag vill säga till er, pojkar, att ni ska få ett syskon. Ni förstår, en av mina elever har blivit gravid. Sex är något underbart, underbart! Det ska man aldrig sluta med. Jag hoppas att också ni, pojkar, ska få utveckla er sexualitet på ett fint och skönt sätt, utan att känna skam.

Fadern som talar har ljus röst. Han talar trevande, lågt, med många pauser och omtagningar. Så talar han alltid. Hans mamma är den enda som orkar lyssna på honom. Och hon är död. Varje dag trasslar han in sig i långa förvirrade utläggningar om tandläkarbesök, svåra beslut, spörsmål rörande de egna känslorna. ”Varför… varför gråter jag, mamma? Varför… varför gör jag det? Mamma, jag kommer inte ihåg varför jag är ledsen!” Modern svarar från helvetet: ”Kom till mig, Masse. Kom till mig på krematoriet så får vi tala.” Jag får en sekundsnabb bild av att hon borde ha dödat honom. Som djuren ibland gör med sina barn. Hon borde kanske ha nedsänkt sina gammalmodiga löständer i hans porösa halskött och slitit sönder det. Så skulle hon ha haft honom hos sig nu. I alla sina dagar. En typisk, psykotisk de Medeiros-fantasi. Sådana har Masse själv många av. Han använder dem som godnattsagor för sig själv och sina små. Men jag ska inte fördjupa mig i sådant. Inte än. Inte än på länge.

Ethel råmar

Min nuvarande assistent heter Karla. Hon är fyrtiotre år, mycket lång, ganska fet, ohyggligt yster och ofta fruktansvärt arg. I dag skrek hon åt mig att jag inte fick ha med mig Jonatan till Ringens köpcenrum. Jag vill inte bli aggressiv, inte ens i andanom. Inte när det är till dig jag skriver. Aggressiviteten är hennes. Den ska inte få förgrena sig in i mina saktmodiga kapillärer och genom de svårt sargade muskelgrupper som varje dag stretar för att dra försorg om den lille och om resterna av min upplevelse av att vara en riktig människa. ”Du kan inte ta med dig en DOCKA till Ringen, begriper du inte det?! VILL du att människor ska ha fördomar om dig, vill du att de ska tro att alla människor som sitter i elrullstol leker med dockor, är det vad du vill, är det vad du vill?”, gastade hon, hon var galen, hon har sedan hon för tre dagar sedan började hasa efter mig varit fullkomligt monoman i sin strävan efter att få mig att gömma oss, gömma vårt liv, mitt liv, mitt liv som mamma. Jag kommer aldrig att skicka det här brevet till dig. Eller rättare: jag kommer aldrig att be Karla eller någon annan nödbedd extraknäckare att skicka det. Du får aldrig veta det här med Jonatan. Jag skulle gärna rulla in i Ringens köpcentrum naken och insmord i gammal äggvita, det skulle inte bekymra mig det bittersta vad de upphostade fläsksvålarna därinne eventuellt ansåg om mig och mina intellektuella utförsgåvor. Det är du som inte får betvivla att jag är vid sunda vätskor. Bara du, ty du utgör beviset för att jag kan andas. Jag kan andas. Om än stötvis. Du som hittade mig när jag var sexton år och min mor höll på att dö och blodet sprutade ur mig, ur mina ögon, ur mitt rövhål, ur min mun, ut mellan tänderna. Du spolade bara bort det och sade att jag var ett geni. Jag är ett geni. När du och jag dryftar möjligheten att det kan finnas en minimal, stillastående punkt, och sedan förkastar den möjligheten för att omfamna insikten om att allting är i ständig rörelse, eller står i begrepp att sätta sig i rörelse. Jag ser dina rena naglar. De handskas så försiktigt med besticken på kinarestaurangen vid Zinkensdamm. Jag älskar dig, du är den enda människa jag älskar inifrån mig själv, och bara när jag känner denna kärlek vet jag att detta ”mig själv”, att alltså jag, jag som nedtecknar detta, existerar. Och när jag är med Jonatan. När jag sluter ögonen och tillskriver honom en doft och ett rörelsemönster som jag NATURLIGTVIS, vad den imbecilla Karla än intalar sig, mycket väl vet att han inte har. Jag vet att den docka jag för närmare tjugo år sedan köpte och gömde i en förvaringsbox vid Centralstationen är ett dött ting. Eller: han var vid tiden för min stöld ett dött ting. Död. Eller aldrig född. Ofödd. Och så stal jag honom. Och tillskrev honom egenskaper. Jag vet att riktiga föräldrar brukar mala om att de är så förbluffade över att deras barn är så integritetsstarka, så egna (nu blir jag aggressiv igen, jag blir aggressiv av det där uttrycket, att barnen är egna, bort med den aggressiviteten, för nu är det till dig jag skriver, även om du aldrig kommer att läsa detta), men Jonatan är också integritetsstark, han har också en vilja och en personlighet. Den har bara tagit lite längre tid att skapa än andra barns, eftersom Jonatan saknar hjärna. Min hjärna har tvingats konstruera, nej, det är fel ord, den har tvingats värpa, framkalva, framkalla en personlighet åt honom. En personlighet som är skild från min, men som inte skulle ha funnits om det inte varit för mig. I takt med att jag tänker i dessa banor krymper i min tankevärld skillnaderna mellan Jonatan och ett levande barn. Till slut finns de inte alls.

Jag kvad

Jag skrapade loss mitt ansikte mot asfalten i dag. Så att min fru inte skulle se att det var jag. Sedan följde jag efter henne när hon gick till sitt arbete. Mycket ofta blir det så. Hon brukar gå med på att stanna hos mig medan jag gör mina manliga bestyr. Så att jag inte ska sammanstörta i dödsryckningar i badkaret. Men sedan måste hon gå. Och då måste jag följa efter. Hon är den enda som kan rädda mig om jag kvävs. Husläkarmottagning, Artillerigatan 13. Privat lungröntgenmottagning, Södermannagatan 4. Läkarhuset Odenplan. S:t Görans sjukhus, Södersjukhuset, Sabbatsbergs sjukhus - där finns ambulanser. Inte bara kroppen sitter fast i sig själv. Utan också personligheten. Jag är tids- och rumslös, och föräldralös. Löst flytande omkring i badvattnet, morgon middag kväll. Jag skrapade bort mitt ansikte i dag, sade jag det? Så nu är det bara en pulserande boll av senor och risgrynständer kvar. Jag betar med huvudet i olika matvaror som jag inte får sätta i halsen. Vet ni någon restaurang som ligger nära en akutmottagning? Det vet jag: pizzerian på Ringvägen. Men där har de ingen sprit. Och den ligger vid Eriksdalsskolan och jag hatar stora barn. "Jag ska fråga den där mannen vad han heter och vad han jobbar med", sade ett stort barn i går, och jag var tvungen att resa mig och springa ut och lägga mig i rabatten och kräkas. Men det kom inget kräks. Hur mycket är klockan? Jag ska hämta mina barn klockan tre. Det gäller att jag inte dricker kaffe innan dess. Inte bara kroppen sitter fast i sig själv, som sagt. Också personligheten. Jag har läst att den fria viljan är en chimär. Vi är helt och hållet styrda av vår biologiska disposition, det är i stort sett klarlagt från vetenskapligt håll. Och min biologiska disposition är sådan att om jag dricker en kopp kaffe innan jag hämtar mina barn på dagis kan jag bli paralyserad av skräck för att få ett psykotiskt genombrott. Jag ler mot förskolepersonalen. Mitt ansikte är bortskrapat, små risgryn i röd köttmassa bara, och ett och ett halvt rödspräckligt öga. Jag ler mot dem och rekommenderar den guidade turen på Kungliga Dramatiska Teatern. Särskilt kostymavdelningen och perukmakeriet är spännande – vilken professionalism. Sedan ser jag hur ett barn knuffar till min son och tar hans leksak, och då tar jag det stora, äckliga barnet och dunkar hennes huvud upprepade gånger i väggen och biter ihjäl henne och sedan lägger jag mig på marken och väntar på min fru och min mamma. Men i stället kommer de sociala myndigheterna och tar min son och min dotter med sig till en familj med riktiga människor som inte är rädda för att tala med sina vänner och inte för att gå ensamma till affären och inte för att svälja mat och annat. Det kan hända att mitt detaljminne håller på att förfinas. Eller också är detta bara ett skitpåstående. Ett utslag. Av att mitt detaljminne inte håller på att förfinas. Ibland får jag för mig att min mor begick sexuella övergrepp mot mig när jag var barn. Eller att hon alltid har blivit sexuellt upphetsad av att demonstrera för mig att hon har en sexualitet. Jag hoppas att detta är osant. Egentligen är det skitsamma, i och för sig. Nu ska jag skala potatis och se mig i spegeln. Och ta fram min sons hund, jag får absolut inte glömma att ta fram min sons hund i hårdplast och ta med mig den till dagis. Just nu ligger min fru och knullar, leker jag. Skulle jag kunna andas om det vore så? Jag tänker mig, att om min fru just nu låg och knullade, eller ännu hellre stod lutad mot någon möbel med och blev slickad av en man som så att säga bär sitt hem i innerfickan, eller om jag just nu verkligen låg under en lastbil, finfördelad men vid medvetande, desperat kämpande för att peka ut mina olika avslitna kroppsdelar för ambulanspersonalen - då skulle jag få luft. Då skulle min organism komma till oavvislig insikt om att den en gång har varit kapabel att sätta den ena foten framför den andra och röra sig framåt. Att det inte bara är ett påhitt. Att jag inte är fiktiv. Det är därför jag vill skrapa bort ansiktet. Min sorg har varit som greven av Montecristo. Ensam och frihetsivrande innanför mitt pannben. Ännu mer ensam än jag själv. Ofta har jag tvingats kväva, förlama och söva ned mig själv, för att hindra sorgen från att rymma via tårkanaler och stämband och porer och alla andra tusen sinom tusen flyktvägar den tycks känna till. Jag är bandagerad, som ett sådant där konstigt asiatiskt barn. Viktigast av allt: jag existerar INTE. Ursäkta, jag ljög, Jag existerar i ganska hög grad. Jag är en solskensmänniska. Fråga bara min omgivning. Min ondska ligger synnerligen tryggt bevarad mellan hudvecken. Och jag förställer mig inte när jag ler mot övriga anställda vid Medborgarskolans administrativa utskott. När jag galopperar fram till dem, svingar mig över informationsdisken och intar min position. Jag ljög förut, som sagt. Jag vet inte hur det känns att inte existera. Jag vet bara hur det är att inte låta sin existens göra avtryck, och det är en helt annan sak. Många människor vill leka att de själva, just de, alltid så att säga har VARIT I ANTÅGANDE. Det vill inte jag. Jag avskyr determinism. Däremot tycker jag om att tänka på att alla händelser som existerar inom samma slumpsfär orsakar varandra, och att den slumpkedja som leder till en specifik persons tillkomst är så fabulöst lång - längre ju senare i historien vederbörande gör entré! Inte nog med att min likvattniga kollega Britas föräldrar var nödda att träffas, fatta tycke för varandra och vid exakt rätt tidpunkt låta herr Lem träda in i den gäckande och skrämmande, ekande och våta fittmassan, för att kollegan skulle kunna anläggas. Nej, DERAS respektive föräldrar, och mor - och farföräldrar, och så vidare och så vidare och så vidare genom århundradena, har måst göra detsamma. Det är nästan olidligt att föreställa sig hur många osannolika händelser som måste komma till stånd för att en enskild person, även om vederbörande avlas inom ramen för ett typiskt äktenskap, ska få den tvivelaktiga äran att existera. Ur det perspektivet är det sannerligen inte underligt att många som föds är olidliga. De flesta som borde födas gör nog inte det! Jag är själv ett hyvens exempel på fenomenet; mina egna föräldrar borde, enligt alla principer kopplade till moral och förnuft, tvivelsutan ha avhållit sig, om inte från att ha samlag över huvud taget, så åtminstone från att avla ett barn. Jag tycker mig dock kunna urskilja min mors skäl till att trots allt vilja göra det. Jag känner igen beteendet från de talrika utflykter hon och jag senare gjort till djuraffärer och privata hem för att införskaffa varelser som senare fått adopteras bort eller avlivas. Hon kom helt enkelt på att hon ville ha ett barn, och i en dylik situation kan hon inte vänta. Hon måste sätta sin plan i verket omedelbart. Att den förste man som visade sig villig att befrukta henne var gift, och att hon inte alls kände honom, spelade mindre roll. Kanske skulle hon, om hon bara givit sig till tåls i några månader, ha träffat en man som ville gifta sig med henne, som inte ville ha gruppsex, som inte själv var som ett litet barn. Det får vi aldrig veta. 


Nu är det två timmar kvar. Det jag inte får göra är att bege mig till 
Södersjukhusets akutmottagning, ty när jag väl är där kan jag, 
beklagligt nog, inte ta mig därifrån. I synnerhet inte om jag först 
röker en cigarrett. Vilket jag gör. Cigarretter påverkar kroppen mycket 
starkt. Blodkärlen drar ihop sig, pulsen ökar, andningen påverkas. Ambulansmännen skrattade inte när jag tände en cigarrett efter att de 
hade konstaterat att jag inte var döende. De upprepade bara att de 
gärna körde mig till psykakuten, men att besöket skulle kosta 280 kronor. De tänkte inte på att min kropp sitter fast i sig själv. Och 
inte bara kroppen, utan också personligheten. 
Jag har aldrig kunnat andas genom näsan. Så alla bilder av mig visar 
en till synes debil person med vidöppen mun. Dessutom hör jag dåligt 
och är inte van vid människor, så jag svarar inte på tilltal. Jag sitter under bord och snickarbänkar och hatthyllor, ofta med säsongens favoritleksak tätt tryckt mot min lättkrasade barnabarm, och ser stumt på de olikfärgade människosilhuetterna. Detta leder till att folk tar mig för utvecklingsstörd när de ser mig. Det är vad jag tänker mig. Mitt hår är gult och tunt och olika långt på olika ställen. Jag vet att jag ibland ser, verkligen ser, en flock små trumslagare komma gående i den lilla korridoren utanför det onämnbara lilla dasset. De gör det helt i svartvitt. De är som en gråsuggekö. Jag är rädd och inte rädd på samma gång. När detta händer är min fru alltid i badrummet och tvättar kloaken och clearasilerar sig. Jag brukar ropa på henne, och när hon kommer är trumslagarna borta. Det andra jag vet om dem är att de rör sig fort och långsamt på samma gång, precis som moln. Ibland leker jag att vi har ett fjärde rum i vår lägenhet, det rum som grannen Ulla Mattson direkt ovanför oss har. Min fru hjälper Ulla med läxorna från Komvux. I det fjärde rummet bor Ullas dotter Nettan, som lider av en fruktansvärd sjukdom. Den debuterade i sjuårsåldern. Hon snubblar och har svårt att tala, och kommer troligen att dö av sjukdomen. Även hon blir tagen för utvecklingsstörd. Först nu, när jag skriver detta, inser jag att det är något vi har gemensamt. Jag kan inte känna annat än skräck vid åsynen av henne. Det har att göra med min 
oerhörda rädsla för allt och alla som är ännu bräckligare än jag själv. Det är som om jag känner mig hotad av människor som det är "synd om". Min värsta fiende är min frus väninna som lider av en hjärntumör. Jag 
misstänker att min fru bryr sig mer om dessa människor, Nettan och väninnan, än om mig. Att hon tänker på dem och oroar sig. Medan tankar på mig, om nu sådana förekommer, snarare får henne att oroa sig för sig själv. Och det är 
FELAKTIGT, OMORALISKT, ETT PRAKTEXEMPEL PÅ ATT VÄRLDEN OCH MÄNNISKORNA ÄR AVFÖRING, ja, jag tvekar inte att säga det. För om jag verkligen avlider, om jag ger upp andan, om jag skrapar loss inte bara anletet utan den kropp som sitter fast i sig själv. Då kommer jag att vara LIKA DÖD som Nettan och den onämnbara kvinnan, hon med hjärntumören.

Nog kan jag intellektuellt förstå lockelsen i tanken på att skaffa ett 
barn, vilket som helst, bara slunga ut genetisk information som en 
flaskpost i den livsfarliga världen och se vad som händer. Många 
människor tycker om experiment. Så mor uppsökte mannen med de 
oregelbundna tänderna och de lika oregelbundna ögonbrynen - jag kom att ärva båda dragen - såg in i hans svampiga anlete och kungjorde att hon led av långt framskriden cancer. Detta vid blott tjugofem års ålder! 
Hennes tid var knapp, men hon ville till varje pris färdigställa sin uppsats. Den salivstinkande mannen med det underligt påtrekvarthängande, men ändå på sätt och vis vackra, anletet trodde blint på berättelsen. Detta har vi gemensamt, mina föräldrar och jag: vi är alla ovanligt lättsuggererade. Med lägre intelligensnivåer vore vi idealiska offer för bedrägeri. Innan dess hade monsieur snoppelisnopp avlagt kladdighetsvisit båd här och där, ja, den hade gått veritabel bärsärkagång genom cervixkorridorer, tarmar och svalg. Detta hade, bland mycket annat, resulterat i ytterligare en son, som i hela fyra år hållits hemlig för sin fars familj. Sonens mor var en estnisk kvinna med fotsvettiga leopardstrumpbyxor, ljusrött läppstift och synnerligen imponerande röstresurser. Åh Gud, jag är så trött. 



Min fru bär mig som i en åkpåse, kan man säga. Jag skvalpar fram och 
åter i min tillvaro som är jag. Jag har kalkbrist. Det gör skelettet mjukt och följsamt. Jag är glad och förnumstig. Ibland sjunger jag.
Mina barn. Om jag inte får sova bredvid dem kan jag inte sova alls. Om 
femtio minuter ska jag hämta dem. Deras kamrater kommer att komma 
rusande och ställa sig för nära mig och visa att de har klätt ut sig till pissmyror eller horor eller vad det nu kan vara den här gången. Men det SKITER JAG I, era små as, det är så bisarrt att ni inte fattar det. Jag tycker inte om de andra barnen. Jag tycker bara om mina egna barn. Jag tycker väl inte om alla kärringar jag träffar bara för att jag tycker om min fru. Jävla broskfittor, jag ska driva in metallstänger i arslena på er allihop. Så kan ni sitta där med era överbett och årsredovisningar och tycka att jag är en intressant och stimulerande person. Den välbeställde Gabriel reder sitt gistna hår för en natt som skrattar likt en salongsberusad silkesapa åt hennes undernästa, vilt furiösa levnadsöde. Jag bemödar mig om att vanka naturtroget när jag närmar mig blodbadet, och om att inte skrämma de badande, då jag frivilligt nedsänker skalpen i den ljumma vätskan. Det är vatten, klor och piss. Nej, jag vill inte tala med någon, jag förstår inte varför det ska vara en sådan kopiös förolämpning mot hela den mänskliga existensen att just jag inte vill tala med någon. Jag har inte tid att tala med någon. Jag måste koncentrera mig på att ta mig från Cityakuten på Hötorget till Föräldrakooperativet Lungödemet utan att få hjärtstillestånd. Jag måste ägna mig åt det absolut nödvändiga, och det absolut nödvändiga är att försöka påminna om en mänsklig organism när jag är med mina barn och när jag arbetar för att mina barn ska ha någonstans att bo och inte bli hämtade av polisen och de sociala myndigheterna. Jag måste kunna dricka te och äta mums-mums med min fru, och låta henne ha sexuellt umgänge med mig, annars tvingas jag kanske bli en sådan som inte får träffa sina barn varje dag, och om jag tvingas till det måste jag börja använda narkotika, och då kommer jag aldrig att få träffa dem. Så jag vill inte höra hur ni tar er till jobbet och hur det går med er matsmältning och att ni har gift er med framkrälande upphostningar från avskrädeshögarna i fjärran. Jag älskar er vettlöst. Men jag kan inte torka er i era oändligt mjuka mellangårdar. Jag kan inte. Jag kan inte. Jag vill att ni ska hjälpa mig igenom det här, kan ni hjälpa mig igenom det här? Kan ni det? Kan ni följa med mig till dagis?

Nu är det trettio minuter kvar, tänk om jag röker en cigarrett, jag får inte röka en cigarrett, för då måste jag sedan ringa till min man. Nu ska jag lägga mig ned. Känna efter att ansiktet fortfarande är bortskrapat, och sedan lägga mig ned. 
Ah. Nu ligger jag ned. Nu tänker jag på något annat. Fokuserar inte på problemet, så att säga. Jag kan inte andas. Jag kan inte andas. Jag kan inte andas. Jo, det måste du kunna. Om du kan tala kan du andas. Det var det jag skulle komma ihåg. "Om du kan tala kan du andas". Om jag kan tala kan jag andas. Mm.

Möjligheten att överleva skulle inte öka mer än marginellt om jag befunne mig på ett sjukhus. Inte mer än marginellt. Vilken läkare skulle komma rusande för att genomföra en trakeostomi eller vad fan det nu behagar heta, i exakt rätt ögonblick, i en sjukhuskafeteria? Det finns knivar där. Och sugrör. Men gästerna ser ut som vilka trögflytande mammagrisar som helst. Som sitter och trycker i sig en massa skit helt rädslebefriade och icke rörelsehindrade. ICKE så rörelsehindrade som jag. Hur ska en läkare hinna slita sig från bukoperationer och Stockholms samlade sengångares olika jävla blåsljud för att i EXAKT rätt ögonblick infinna sig här och hjälpa mig så att jag kan få fortsätta existera, slippa bli utplånad, i elektrifierad stålgrimma bortförd av hårda kvinnohänder för att aldrig någonsin få återvända? Det är därför jag helst inte sitter i kafeterian längre. Jag vill sitta utanför akuten. Det måste vara det optimala. Bara jag inte går in där och börjar tala med dem, för då vet vi vad som inte händer. Det går inte att själv komma gående och förklara att man är i yttersta nöd och måste få hjälp. De måste få upptäcka det själva. Därför är det lika bra att jag går till dagis som planerat, och inte till Södersjukhuset. Jag kan tänka att det får bära eller brista. Jag kan tänka att personalen kanske har gått en kurs i första hjälpen. Bara barnen inte ser när jag dråsar samman. Kommer de att se det?

Nu reser jag mig. Ögonen vidöppna. Styrkedepåerna bräddfulla. Ryggraden diamanthård. Guldklövarna planterade i den rusiga, ambulerande parkett i vilken jag nedhällt mina anletsdrag. 


Andas in. Andas ut. I örat trallar en kör dirigerad av Kjell Lönnå, med hans fru som galjonsfigur. Kören sjunger i kanon om att jag måste följa
det särskilda manuskript som hör till situationen. En hydra till sufflör. Men icke. Jag tvärvägrar. Nu blir det till att pulsa. Frambenen förbroskas. Käkarna blir starka och arselhalvorna blir högspänningsgenomforsade kupoler, avtecknande sig mot en himmel som bär skjutklara bålgetingfoster i sina rykande ögonbryn. Hela tiden måste man sätta fötterna på andra ställen än där Subliminalstyrelsen har farit fram och markerat rutten i sin nerpissade gamla droska. Hela tiden lägga örat mot rälsen och lyssna efter det omisskännliga väsandet. Håller det på att vakna, det andra? Rör sig jorden under mina nya guldklövar? Det jag kysste på likläpparna och grävde ner under långa midvintersömnbad i skarven mellan mina minst två gestalter - var det bara skendött, som hos Edgar Allan Poe? Ska det en dag vräka sig upp, eldsprutande och skadskjutet vrålande, och utkräva hämnd? Nej. Inte i dag. Det är på alla sätt ett klokt val att gå till dagis som planerat. Om jag är bland människor kommer kanske någon krisgrupp, delar av en uppsökarenhet, ett luciatåg eller några andra för att se slamsorna av mitt avskrapade anlete, och då märker de att jag är i nöd och tar mig till sjukhuset, och då kan jag kanske få syrgas. Jag sover utanför vänners ytterdörrar ibland. När min familj inte är hemma. Jag vill inte gå in till vännerna, för jag vågar inte prata med dem. Men jag älskar dem. Och de skulle försöka rädda mig. Det skulle de. Jag läser deras namn på namnskyltarna innan jag somnar.

Kan jag inte få syrgas? Vem skulle komma till skada om jag fick ha en 
EKG-apparat och syrgas i mitt hem? Lägenhetsannons: rymlig trerummare på Södermalm med helkaklat badrum bytes mot vad som helst som ligger inom fem minuters gångavstånd från en akutmottagning.

Jag vill instifta en lag som säger att varannan svensk medborgare är skyldig att utbilda sig till läkare. Man kan lotta om vilka som ska tvingas. Varje gång ett barn föds dras en lott, och om det står "läkare" på den måste barnet bli läkare. På det sättet kan varje människa få en egen läkare, en som bara har till uppgift att hjälpa mig så att mina blodådror inte imploderar, så att tänderna inte sprutar ut över linoleumgolvet som ur en kulspruta, så att tvätterskorna slutar vrida om och vrida om mina lungor, så att jag slutar kasta mig åt sidan med uppspärrade porer och spasmodiska fingertoppar varje gång en främling rör sig två meter ifrån mig eller en vän vill tala med mig eller en majsflaga plötsligt sitter fast i min hals, ni kan inte göra så med mig mer, ni måste sluta, jag är bara trettiotvå år.


Jag vill att Gud ska nedstiga till människogattet, se sig omkring tills han får syn på mig och med en utandning lyfta slöjan från mitt anlete, på det att mitt raseri måtte friläggas som en blanksvart, levande djurkropp mitt i rummet.

Jag kan inte tala i telefonen. Jag kan inte bevara en samhällsanpassad 
dygnsrytm. Således får mina bekanta alltid vänta på mig, vid teatrar, på caféer, parkbänkar, ölschapp, och så vidare. Alltid söker jag upp dem några dagar senare, och alltid har jag en historia att förtälja. Jag säger att ett mig närstående litet barn - kanske rentav ett barn från en öststat - har förolyckats, att jag har suttit och vakat vid den lillas dödsbädd, bevistat sista smörjelsen bakom ett plastdraperi som vilat kallt mot min näsa och mina kinder, glömsk av allt annat har jag hållit barnets lilla hand i min egen trygga, varma. Jag låter en förtrogen - jag låter DIG! - ringa och ljuga för min räkning: "Han ligger och sover...han var ute och red på Djurgården, något skrämde hästen som föll i sken...ja, han fick en allvarlig hjärnskakning...och bäckenskador." Mina vänner stannar vid min frånvarande sida. Denna min frånvarande sida, vid vilken jag själv ofta suttit, i mitt hem som är till bredden fyllt av ingrodda småfågellik. Jag älskar dig besinningslöst.

"Jag måste gå nu", säger du i drömmen. "Men jag kommer och hälsar på dig igen efter balsameringen".
 Jag ska klara det här. Jag föreställer mig att jag ligger i en sådan där säng som den jag sov i förr i världen - nedsliten till hängmattehållning och med bara ett tunt liggunderlag som madrass, i en salong med fiskbensparkett, vättande mot trafiken på Strandvägen. Rummet är främmande. Jag vet inte vad jag gör här.



Atmosfären är alltid fuktig när nattbussen passerar Svartbäcken. En
avkrok. En omväg. Vi ska till Vintertullstorget. Vi ska till den sysslolöse mannen. Får jag ställa en fråga? Nej, det får jag inte göra. Får jag gå nu? Nej.

Jag kommer sannolikt inte att sova alls denna natt. Jag tycker inte att det är sorgligt. En människa som inte sovit på mycket länge, kan ibland se väldigt ren och fin ut. Vacker.



Det är mycket varmt och instängt, luften är fuktig. Jag märker att det
stramar i njurarna, öppnar ögonen för att omedelbart blunda igen i hopp om att kunna genomföra en nedsläckning av medvetandet. Det känns som om huvudets hela innehåll har komprimerats och lagts tung som en guldbrevpress i pannloben - en klotformad huvudvärk. I rummet intill hörs klapper av små, små tassars minimala klor mot ett slipat golv. Två röster diskuterar hur man ska flytta ett vitrinskåp. Jag förtränger medvetet att de snart ska komma in här och hitta mig, en döende, främmande gosse endast iförd en vit t-shirt med idiotisk fransk text framtill och kvävande trång halslinning.

Det enda jag längtar efter är att bli förlåten av mina vänner. Men jag är inte överväldigande ledsen över att ha förlorat dem. Det är inte så viktigt för mig att vara i deras närhet dagligen och stundligen, som att veta att de existerar. Eller att jag själv inte existerar. Det är kanske ännu viktigare.


Längs skokartongens alla innerväggar löper ett lågt, väggfast och platt förvaringsutrymme. Det är som om det runnit ut och nu kryper invid bottnen. Med bitar av de små människorna i. Jag klarade det. Jag klarade det.

Alldeles vid akutmottagningen, i motljus, i bakgrunden för att kunna
avteckna sig mot sig själv om våra forskare finner en metod för detta,
i sovgemaket, upplösningstillstånd, inom tio dagar för snabbhetspremiens skull, i fotbadet, i gränslandet mellan vaka och ett monomant rus med risk för överloppsgärningar, i durkslaget, i centrum av sitt uppstoppade medvetande och dessutom, trots allt: i mittpunkten av sin urvridna, gammelglömska och till den omdebatterade ljustunneln mellan liv och död rationaliserade skallbas, sitter den lille Gabriel.

Han sitter där allena. Tiden förflackas och bebor fibrerna i den snodd som håller mina korkskruvslockar böjda men erekta. Jag har kasserat min egen form. Jag har låtit mig ommodelleras. I badvattnet finns sagofigurer, men de är gamla. Åldrade gnomer, emigrerade från Läsesalongens kurdiska pekböcker. Jag hör inte till dem som anser att en människas person är identisk med hennes handlingssätt. Att det är handlingarna som definierar människan. Jag är mer intresserad av den inre världen. Bevekelsegrunderna och drömmarna. Den innanförkaskaderande människans hemliga liv. Så jag vet att jag var ond när jag var liten. Det var ondska. Jag ville att andra människor skulle lida. Jag stal från andra barn, skrämdes och skyllde ifrån mig. Jag var inte uteslutande sådan.
Jag var också kärleksfull. Men ond. Ja. Kärleksfull men ond.

Det var en gång en mycket liten pojke. Under snickarbänken. Under beskydd. Mycket förtruten. Och bevingad.

Skurkarna hade ingen kniv, så de tog en konservöppnare, satte den till
flickans rektala mynning och plöjde trögt tvärs genom det veka livet upp till halsen. Jag ska gå till dagis nu. Om fem minuter. 

När stearinljusen tändes och melodiradion ströps såg de att flickans hela innanmäte var som sorgklätt, som en ofantlig röta mitt i köket.

Jag är rädd.

Jag har glömt varför jag ska dö.

Det här är min trötthet. Min trötthet - det här är Gabriel, vars raseri och hat hotar att ta överhanden.
Det är jag som är den fruktansvärde mannen!
Kan någon göra om mig till en riktig människa?



Mörkret faller.

Man kan betrakta mina ögon - de är rödsprängda, men blicken är mycket skarp, ibland uppmärksam, ibland avskärmad men glasklar som hos en autist.

Nu ska jag gå om två minuter.

Kilometrarna är mina, kylan är min och mörkret och allt det som ligger
förtöjt omkring mig. 7-eleven är mitt, de som passerar är mina, mina händer är mina och Maria Magdalena kyrka med gravstenen där det ska stå 1960-2008. De kalla blickarna är mina och de obegripliga åtbörderna och ovissheten och den absoluta övertygelsen om att det här svagblinkande medvetandet ska vara mitt hem i endast några ögonblick till. Och tidningsbläddrerskan på avstånd och mina fantasier om något som inte får bli verklighet och ekot av allt mitt prat - det är mitt. Och när det tas ifrån mig är det mitt ändå.

Samaritgränd där speceriaffären ligger och de ohörda telefonsvararmeddelandena och ilskan hos de människor som har skäl att känna ilska, och kanske till och med kärleken hos de människor som har skäl att känna kärlek. Låt det gödslas som det vill gödslas eller torka i solgasset eller blåsa upp till en allt förflyttande orkan. Till sist är det ändå en enda klase förflutenheter som återvänder och det är anslagstavlan utanför Ringens köpcentrum och ett glas som tappades i linoleumgolvet i köket på Krukmakargatan 1997 och någon med bärnstensblick som alltid tittar rakt fram - för att inte tala om den andra blicken som ser genom väggar. Säg något mer. Som bekräftar allt detta. Så att det andra kan träda i kraft till slut.