Jag kvad

Jag skrapade loss mitt ansikte mot asfalten i dag. Så att min fru inte skulle se att det var jag. Sedan följde jag efter henne när hon gick till sitt arbete. Mycket ofta blir det så. Hon brukar gå med på att stanna hos mig medan jag gör mina manliga bestyr. Så att jag inte ska sammanstörta i dödsryckningar i badkaret. Men sedan måste hon gå. Och då måste jag följa efter. Hon är den enda som kan rädda mig om jag kvävs. Husläkarmottagning, Artillerigatan 13. Privat lungröntgenmottagning, Södermannagatan 4. Läkarhuset Odenplan. S:t Görans sjukhus, Södersjukhuset, Sabbatsbergs sjukhus - där finns ambulanser. Inte bara kroppen sitter fast i sig själv. Utan också personligheten. Jag är tids- och rumslös, och föräldralös. Löst flytande omkring i badvattnet, morgon middag kväll. Jag skrapade bort mitt ansikte i dag, sade jag det? Så nu är det bara en pulserande boll av senor och risgrynständer kvar. Jag betar med huvudet i olika matvaror som jag inte får sätta i halsen. Vet ni någon restaurang som ligger nära en akutmottagning? Det vet jag: pizzerian på Ringvägen. Men där har de ingen sprit. Och den ligger vid Eriksdalsskolan och jag hatar stora barn. "Jag ska fråga den där mannen vad han heter och vad han jobbar med", sade ett stort barn i går, och jag var tvungen att resa mig och springa ut och lägga mig i rabatten och kräkas. Men det kom inget kräks. Hur mycket är klockan? Jag ska hämta mina barn klockan tre. Det gäller att jag inte dricker kaffe innan dess. Inte bara kroppen sitter fast i sig själv, som sagt. Också personligheten. Jag har läst att den fria viljan är en chimär. Vi är helt och hållet styrda av vår biologiska disposition, det är i stort sett klarlagt från vetenskapligt håll. Och min biologiska disposition är sådan att om jag dricker en kopp kaffe innan jag hämtar mina barn på dagis kan jag bli paralyserad av skräck för att få ett psykotiskt genombrott. Jag ler mot förskolepersonalen. Mitt ansikte är bortskrapat, små risgryn i röd köttmassa bara, och ett och ett halvt rödspräckligt öga. Jag ler mot dem och rekommenderar den guidade turen på Kungliga Dramatiska Teatern. Särskilt kostymavdelningen och perukmakeriet är spännande – vilken professionalism. Sedan ser jag hur ett barn knuffar till min son och tar hans leksak, och då tar jag det stora, äckliga barnet och dunkar hennes huvud upprepade gånger i väggen och biter ihjäl henne och sedan lägger jag mig på marken och väntar på min fru och min mamma. Men i stället kommer de sociala myndigheterna och tar min son och min dotter med sig till en familj med riktiga människor som inte är rädda för att tala med sina vänner och inte för att gå ensamma till affären och inte för att svälja mat och annat. Det kan hända att mitt detaljminne håller på att förfinas. Eller också är detta bara ett skitpåstående. Ett utslag. Av att mitt detaljminne inte håller på att förfinas. Ibland får jag för mig att min mor begick sexuella övergrepp mot mig när jag var barn. Eller att hon alltid har blivit sexuellt upphetsad av att demonstrera för mig att hon har en sexualitet. Jag hoppas att detta är osant. Egentligen är det skitsamma, i och för sig. Nu ska jag skala potatis och se mig i spegeln. Och ta fram min sons hund, jag får absolut inte glömma att ta fram min sons hund i hårdplast och ta med mig den till dagis. Just nu ligger min fru och knullar, leker jag. Skulle jag kunna andas om det vore så? Jag tänker mig, att om min fru just nu låg och knullade, eller ännu hellre stod lutad mot någon möbel med och blev slickad av en man som så att säga bär sitt hem i innerfickan, eller om jag just nu verkligen låg under en lastbil, finfördelad men vid medvetande, desperat kämpande för att peka ut mina olika avslitna kroppsdelar för ambulanspersonalen - då skulle jag få luft. Då skulle min organism komma till oavvislig insikt om att den en gång har varit kapabel att sätta den ena foten framför den andra och röra sig framåt. Att det inte bara är ett påhitt. Att jag inte är fiktiv. Det är därför jag vill skrapa bort ansiktet. Min sorg har varit som greven av Montecristo. Ensam och frihetsivrande innanför mitt pannben. Ännu mer ensam än jag själv. Ofta har jag tvingats kväva, förlama och söva ned mig själv, för att hindra sorgen från att rymma via tårkanaler och stämband och porer och alla andra tusen sinom tusen flyktvägar den tycks känna till. Jag är bandagerad, som ett sådant där konstigt asiatiskt barn. Viktigast av allt: jag existerar INTE. Ursäkta, jag ljög, Jag existerar i ganska hög grad. Jag är en solskensmänniska. Fråga bara min omgivning. Min ondska ligger synnerligen tryggt bevarad mellan hudvecken. Och jag förställer mig inte när jag ler mot övriga anställda vid Medborgarskolans administrativa utskott. När jag galopperar fram till dem, svingar mig över informationsdisken och intar min position. Jag ljög förut, som sagt. Jag vet inte hur det känns att inte existera. Jag vet bara hur det är att inte låta sin existens göra avtryck, och det är en helt annan sak. Många människor vill leka att de själva, just de, alltid så att säga har VARIT I ANTÅGANDE. Det vill inte jag. Jag avskyr determinism. Däremot tycker jag om att tänka på att alla händelser som existerar inom samma slumpsfär orsakar varandra, och att den slumpkedja som leder till en specifik persons tillkomst är så fabulöst lång - längre ju senare i historien vederbörande gör entré! Inte nog med att min likvattniga kollega Britas föräldrar var nödda att träffas, fatta tycke för varandra och vid exakt rätt tidpunkt låta herr Lem träda in i den gäckande och skrämmande, ekande och våta fittmassan, för att kollegan skulle kunna anläggas. Nej, DERAS respektive föräldrar, och mor - och farföräldrar, och så vidare och så vidare och så vidare genom århundradena, har måst göra detsamma. Det är nästan olidligt att föreställa sig hur många osannolika händelser som måste komma till stånd för att en enskild person, även om vederbörande avlas inom ramen för ett typiskt äktenskap, ska få den tvivelaktiga äran att existera. Ur det perspektivet är det sannerligen inte underligt att många som föds är olidliga. De flesta som borde födas gör nog inte det! Jag är själv ett hyvens exempel på fenomenet; mina egna föräldrar borde, enligt alla principer kopplade till moral och förnuft, tvivelsutan ha avhållit sig, om inte från att ha samlag över huvud taget, så åtminstone från att avla ett barn. Jag tycker mig dock kunna urskilja min mors skäl till att trots allt vilja göra det. Jag känner igen beteendet från de talrika utflykter hon och jag senare gjort till djuraffärer och privata hem för att införskaffa varelser som senare fått adopteras bort eller avlivas. Hon kom helt enkelt på att hon ville ha ett barn, och i en dylik situation kan hon inte vänta. Hon måste sätta sin plan i verket omedelbart. Att den förste man som visade sig villig att befrukta henne var gift, och att hon inte alls kände honom, spelade mindre roll. Kanske skulle hon, om hon bara givit sig till tåls i några månader, ha träffat en man som ville gifta sig med henne, som inte ville ha gruppsex, som inte själv var som ett litet barn. Det får vi aldrig veta. 


Nu är det två timmar kvar. Det jag inte får göra är att bege mig till 
Södersjukhusets akutmottagning, ty när jag väl är där kan jag, 
beklagligt nog, inte ta mig därifrån. I synnerhet inte om jag först 
röker en cigarrett. Vilket jag gör. Cigarretter påverkar kroppen mycket 
starkt. Blodkärlen drar ihop sig, pulsen ökar, andningen påverkas. Ambulansmännen skrattade inte när jag tände en cigarrett efter att de 
hade konstaterat att jag inte var döende. De upprepade bara att de 
gärna körde mig till psykakuten, men att besöket skulle kosta 280 kronor. De tänkte inte på att min kropp sitter fast i sig själv. Och 
inte bara kroppen, utan också personligheten. 
Jag har aldrig kunnat andas genom näsan. Så alla bilder av mig visar 
en till synes debil person med vidöppen mun. Dessutom hör jag dåligt 
och är inte van vid människor, så jag svarar inte på tilltal. Jag sitter under bord och snickarbänkar och hatthyllor, ofta med säsongens favoritleksak tätt tryckt mot min lättkrasade barnabarm, och ser stumt på de olikfärgade människosilhuetterna. Detta leder till att folk tar mig för utvecklingsstörd när de ser mig. Det är vad jag tänker mig. Mitt hår är gult och tunt och olika långt på olika ställen. Jag vet att jag ibland ser, verkligen ser, en flock små trumslagare komma gående i den lilla korridoren utanför det onämnbara lilla dasset. De gör det helt i svartvitt. De är som en gråsuggekö. Jag är rädd och inte rädd på samma gång. När detta händer är min fru alltid i badrummet och tvättar kloaken och clearasilerar sig. Jag brukar ropa på henne, och när hon kommer är trumslagarna borta. Det andra jag vet om dem är att de rör sig fort och långsamt på samma gång, precis som moln. Ibland leker jag att vi har ett fjärde rum i vår lägenhet, det rum som grannen Ulla Mattson direkt ovanför oss har. Min fru hjälper Ulla med läxorna från Komvux. I det fjärde rummet bor Ullas dotter Nettan, som lider av en fruktansvärd sjukdom. Den debuterade i sjuårsåldern. Hon snubblar och har svårt att tala, och kommer troligen att dö av sjukdomen. Även hon blir tagen för utvecklingsstörd. Först nu, när jag skriver detta, inser jag att det är något vi har gemensamt. Jag kan inte känna annat än skräck vid åsynen av henne. Det har att göra med min 
oerhörda rädsla för allt och alla som är ännu bräckligare än jag själv. Det är som om jag känner mig hotad av människor som det är "synd om". Min värsta fiende är min frus väninna som lider av en hjärntumör. Jag 
misstänker att min fru bryr sig mer om dessa människor, Nettan och väninnan, än om mig. Att hon tänker på dem och oroar sig. Medan tankar på mig, om nu sådana förekommer, snarare får henne att oroa sig för sig själv. Och det är 
FELAKTIGT, OMORALISKT, ETT PRAKTEXEMPEL PÅ ATT VÄRLDEN OCH MÄNNISKORNA ÄR AVFÖRING, ja, jag tvekar inte att säga det. För om jag verkligen avlider, om jag ger upp andan, om jag skrapar loss inte bara anletet utan den kropp som sitter fast i sig själv. Då kommer jag att vara LIKA DÖD som Nettan och den onämnbara kvinnan, hon med hjärntumören.

Nog kan jag intellektuellt förstå lockelsen i tanken på att skaffa ett 
barn, vilket som helst, bara slunga ut genetisk information som en 
flaskpost i den livsfarliga världen och se vad som händer. Många 
människor tycker om experiment. Så mor uppsökte mannen med de 
oregelbundna tänderna och de lika oregelbundna ögonbrynen - jag kom att ärva båda dragen - såg in i hans svampiga anlete och kungjorde att hon led av långt framskriden cancer. Detta vid blott tjugofem års ålder! 
Hennes tid var knapp, men hon ville till varje pris färdigställa sin uppsats. Den salivstinkande mannen med det underligt påtrekvarthängande, men ändå på sätt och vis vackra, anletet trodde blint på berättelsen. Detta har vi gemensamt, mina föräldrar och jag: vi är alla ovanligt lättsuggererade. Med lägre intelligensnivåer vore vi idealiska offer för bedrägeri. Innan dess hade monsieur snoppelisnopp avlagt kladdighetsvisit båd här och där, ja, den hade gått veritabel bärsärkagång genom cervixkorridorer, tarmar och svalg. Detta hade, bland mycket annat, resulterat i ytterligare en son, som i hela fyra år hållits hemlig för sin fars familj. Sonens mor var en estnisk kvinna med fotsvettiga leopardstrumpbyxor, ljusrött läppstift och synnerligen imponerande röstresurser. Åh Gud, jag är så trött. 



Min fru bär mig som i en åkpåse, kan man säga. Jag skvalpar fram och 
åter i min tillvaro som är jag. Jag har kalkbrist. Det gör skelettet mjukt och följsamt. Jag är glad och förnumstig. Ibland sjunger jag.
Mina barn. Om jag inte får sova bredvid dem kan jag inte sova alls. Om 
femtio minuter ska jag hämta dem. Deras kamrater kommer att komma 
rusande och ställa sig för nära mig och visa att de har klätt ut sig till pissmyror eller horor eller vad det nu kan vara den här gången. Men det SKITER JAG I, era små as, det är så bisarrt att ni inte fattar det. Jag tycker inte om de andra barnen. Jag tycker bara om mina egna barn. Jag tycker väl inte om alla kärringar jag träffar bara för att jag tycker om min fru. Jävla broskfittor, jag ska driva in metallstänger i arslena på er allihop. Så kan ni sitta där med era överbett och årsredovisningar och tycka att jag är en intressant och stimulerande person. Den välbeställde Gabriel reder sitt gistna hår för en natt som skrattar likt en salongsberusad silkesapa åt hennes undernästa, vilt furiösa levnadsöde. Jag bemödar mig om att vanka naturtroget när jag närmar mig blodbadet, och om att inte skrämma de badande, då jag frivilligt nedsänker skalpen i den ljumma vätskan. Det är vatten, klor och piss. Nej, jag vill inte tala med någon, jag förstår inte varför det ska vara en sådan kopiös förolämpning mot hela den mänskliga existensen att just jag inte vill tala med någon. Jag har inte tid att tala med någon. Jag måste koncentrera mig på att ta mig från Cityakuten på Hötorget till Föräldrakooperativet Lungödemet utan att få hjärtstillestånd. Jag måste ägna mig åt det absolut nödvändiga, och det absolut nödvändiga är att försöka påminna om en mänsklig organism när jag är med mina barn och när jag arbetar för att mina barn ska ha någonstans att bo och inte bli hämtade av polisen och de sociala myndigheterna. Jag måste kunna dricka te och äta mums-mums med min fru, och låta henne ha sexuellt umgänge med mig, annars tvingas jag kanske bli en sådan som inte får träffa sina barn varje dag, och om jag tvingas till det måste jag börja använda narkotika, och då kommer jag aldrig att få träffa dem. Så jag vill inte höra hur ni tar er till jobbet och hur det går med er matsmältning och att ni har gift er med framkrälande upphostningar från avskrädeshögarna i fjärran. Jag älskar er vettlöst. Men jag kan inte torka er i era oändligt mjuka mellangårdar. Jag kan inte. Jag kan inte. Jag vill att ni ska hjälpa mig igenom det här, kan ni hjälpa mig igenom det här? Kan ni det? Kan ni följa med mig till dagis?

Nu är det trettio minuter kvar, tänk om jag röker en cigarrett, jag får inte röka en cigarrett, för då måste jag sedan ringa till min man. Nu ska jag lägga mig ned. Känna efter att ansiktet fortfarande är bortskrapat, och sedan lägga mig ned. 
Ah. Nu ligger jag ned. Nu tänker jag på något annat. Fokuserar inte på problemet, så att säga. Jag kan inte andas. Jag kan inte andas. Jag kan inte andas. Jo, det måste du kunna. Om du kan tala kan du andas. Det var det jag skulle komma ihåg. "Om du kan tala kan du andas". Om jag kan tala kan jag andas. Mm.

Möjligheten att överleva skulle inte öka mer än marginellt om jag befunne mig på ett sjukhus. Inte mer än marginellt. Vilken läkare skulle komma rusande för att genomföra en trakeostomi eller vad fan det nu behagar heta, i exakt rätt ögonblick, i en sjukhuskafeteria? Det finns knivar där. Och sugrör. Men gästerna ser ut som vilka trögflytande mammagrisar som helst. Som sitter och trycker i sig en massa skit helt rädslebefriade och icke rörelsehindrade. ICKE så rörelsehindrade som jag. Hur ska en läkare hinna slita sig från bukoperationer och Stockholms samlade sengångares olika jävla blåsljud för att i EXAKT rätt ögonblick infinna sig här och hjälpa mig så att jag kan få fortsätta existera, slippa bli utplånad, i elektrifierad stålgrimma bortförd av hårda kvinnohänder för att aldrig någonsin få återvända? Det är därför jag helst inte sitter i kafeterian längre. Jag vill sitta utanför akuten. Det måste vara det optimala. Bara jag inte går in där och börjar tala med dem, för då vet vi vad som inte händer. Det går inte att själv komma gående och förklara att man är i yttersta nöd och måste få hjälp. De måste få upptäcka det själva. Därför är det lika bra att jag går till dagis som planerat, och inte till Södersjukhuset. Jag kan tänka att det får bära eller brista. Jag kan tänka att personalen kanske har gått en kurs i första hjälpen. Bara barnen inte ser när jag dråsar samman. Kommer de att se det?

Nu reser jag mig. Ögonen vidöppna. Styrkedepåerna bräddfulla. Ryggraden diamanthård. Guldklövarna planterade i den rusiga, ambulerande parkett i vilken jag nedhällt mina anletsdrag. 


Andas in. Andas ut. I örat trallar en kör dirigerad av Kjell Lönnå, med hans fru som galjonsfigur. Kören sjunger i kanon om att jag måste följa
det särskilda manuskript som hör till situationen. En hydra till sufflör. Men icke. Jag tvärvägrar. Nu blir det till att pulsa. Frambenen förbroskas. Käkarna blir starka och arselhalvorna blir högspänningsgenomforsade kupoler, avtecknande sig mot en himmel som bär skjutklara bålgetingfoster i sina rykande ögonbryn. Hela tiden måste man sätta fötterna på andra ställen än där Subliminalstyrelsen har farit fram och markerat rutten i sin nerpissade gamla droska. Hela tiden lägga örat mot rälsen och lyssna efter det omisskännliga väsandet. Håller det på att vakna, det andra? Rör sig jorden under mina nya guldklövar? Det jag kysste på likläpparna och grävde ner under långa midvintersömnbad i skarven mellan mina minst två gestalter - var det bara skendött, som hos Edgar Allan Poe? Ska det en dag vräka sig upp, eldsprutande och skadskjutet vrålande, och utkräva hämnd? Nej. Inte i dag. Det är på alla sätt ett klokt val att gå till dagis som planerat. Om jag är bland människor kommer kanske någon krisgrupp, delar av en uppsökarenhet, ett luciatåg eller några andra för att se slamsorna av mitt avskrapade anlete, och då märker de att jag är i nöd och tar mig till sjukhuset, och då kan jag kanske få syrgas. Jag sover utanför vänners ytterdörrar ibland. När min familj inte är hemma. Jag vill inte gå in till vännerna, för jag vågar inte prata med dem. Men jag älskar dem. Och de skulle försöka rädda mig. Det skulle de. Jag läser deras namn på namnskyltarna innan jag somnar.

Kan jag inte få syrgas? Vem skulle komma till skada om jag fick ha en 
EKG-apparat och syrgas i mitt hem? Lägenhetsannons: rymlig trerummare på Södermalm med helkaklat badrum bytes mot vad som helst som ligger inom fem minuters gångavstånd från en akutmottagning.

Jag vill instifta en lag som säger att varannan svensk medborgare är skyldig att utbilda sig till läkare. Man kan lotta om vilka som ska tvingas. Varje gång ett barn föds dras en lott, och om det står "läkare" på den måste barnet bli läkare. På det sättet kan varje människa få en egen läkare, en som bara har till uppgift att hjälpa mig så att mina blodådror inte imploderar, så att tänderna inte sprutar ut över linoleumgolvet som ur en kulspruta, så att tvätterskorna slutar vrida om och vrida om mina lungor, så att jag slutar kasta mig åt sidan med uppspärrade porer och spasmodiska fingertoppar varje gång en främling rör sig två meter ifrån mig eller en vän vill tala med mig eller en majsflaga plötsligt sitter fast i min hals, ni kan inte göra så med mig mer, ni måste sluta, jag är bara trettiotvå år.


Jag vill att Gud ska nedstiga till människogattet, se sig omkring tills han får syn på mig och med en utandning lyfta slöjan från mitt anlete, på det att mitt raseri måtte friläggas som en blanksvart, levande djurkropp mitt i rummet.

Jag kan inte tala i telefonen. Jag kan inte bevara en samhällsanpassad 
dygnsrytm. Således får mina bekanta alltid vänta på mig, vid teatrar, på caféer, parkbänkar, ölschapp, och så vidare. Alltid söker jag upp dem några dagar senare, och alltid har jag en historia att förtälja. Jag säger att ett mig närstående litet barn - kanske rentav ett barn från en öststat - har förolyckats, att jag har suttit och vakat vid den lillas dödsbädd, bevistat sista smörjelsen bakom ett plastdraperi som vilat kallt mot min näsa och mina kinder, glömsk av allt annat har jag hållit barnets lilla hand i min egen trygga, varma. Jag låter en förtrogen - jag låter DIG! - ringa och ljuga för min räkning: "Han ligger och sover...han var ute och red på Djurgården, något skrämde hästen som föll i sken...ja, han fick en allvarlig hjärnskakning...och bäckenskador." Mina vänner stannar vid min frånvarande sida. Denna min frånvarande sida, vid vilken jag själv ofta suttit, i mitt hem som är till bredden fyllt av ingrodda småfågellik. Jag älskar dig besinningslöst.

"Jag måste gå nu", säger du i drömmen. "Men jag kommer och hälsar på dig igen efter balsameringen".
 Jag ska klara det här. Jag föreställer mig att jag ligger i en sådan där säng som den jag sov i förr i världen - nedsliten till hängmattehållning och med bara ett tunt liggunderlag som madrass, i en salong med fiskbensparkett, vättande mot trafiken på Strandvägen. Rummet är främmande. Jag vet inte vad jag gör här.



Atmosfären är alltid fuktig när nattbussen passerar Svartbäcken. En
avkrok. En omväg. Vi ska till Vintertullstorget. Vi ska till den sysslolöse mannen. Får jag ställa en fråga? Nej, det får jag inte göra. Får jag gå nu? Nej.

Jag kommer sannolikt inte att sova alls denna natt. Jag tycker inte att det är sorgligt. En människa som inte sovit på mycket länge, kan ibland se väldigt ren och fin ut. Vacker.



Det är mycket varmt och instängt, luften är fuktig. Jag märker att det
stramar i njurarna, öppnar ögonen för att omedelbart blunda igen i hopp om att kunna genomföra en nedsläckning av medvetandet. Det känns som om huvudets hela innehåll har komprimerats och lagts tung som en guldbrevpress i pannloben - en klotformad huvudvärk. I rummet intill hörs klapper av små, små tassars minimala klor mot ett slipat golv. Två röster diskuterar hur man ska flytta ett vitrinskåp. Jag förtränger medvetet att de snart ska komma in här och hitta mig, en döende, främmande gosse endast iförd en vit t-shirt med idiotisk fransk text framtill och kvävande trång halslinning.

Det enda jag längtar efter är att bli förlåten av mina vänner. Men jag är inte överväldigande ledsen över att ha förlorat dem. Det är inte så viktigt för mig att vara i deras närhet dagligen och stundligen, som att veta att de existerar. Eller att jag själv inte existerar. Det är kanske ännu viktigare.


Längs skokartongens alla innerväggar löper ett lågt, väggfast och platt förvaringsutrymme. Det är som om det runnit ut och nu kryper invid bottnen. Med bitar av de små människorna i. Jag klarade det. Jag klarade det.

Alldeles vid akutmottagningen, i motljus, i bakgrunden för att kunna
avteckna sig mot sig själv om våra forskare finner en metod för detta,
i sovgemaket, upplösningstillstånd, inom tio dagar för snabbhetspremiens skull, i fotbadet, i gränslandet mellan vaka och ett monomant rus med risk för överloppsgärningar, i durkslaget, i centrum av sitt uppstoppade medvetande och dessutom, trots allt: i mittpunkten av sin urvridna, gammelglömska och till den omdebatterade ljustunneln mellan liv och död rationaliserade skallbas, sitter den lille Gabriel.

Han sitter där allena. Tiden förflackas och bebor fibrerna i den snodd som håller mina korkskruvslockar böjda men erekta. Jag har kasserat min egen form. Jag har låtit mig ommodelleras. I badvattnet finns sagofigurer, men de är gamla. Åldrade gnomer, emigrerade från Läsesalongens kurdiska pekböcker. Jag hör inte till dem som anser att en människas person är identisk med hennes handlingssätt. Att det är handlingarna som definierar människan. Jag är mer intresserad av den inre världen. Bevekelsegrunderna och drömmarna. Den innanförkaskaderande människans hemliga liv. Så jag vet att jag var ond när jag var liten. Det var ondska. Jag ville att andra människor skulle lida. Jag stal från andra barn, skrämdes och skyllde ifrån mig. Jag var inte uteslutande sådan.
Jag var också kärleksfull. Men ond. Ja. Kärleksfull men ond.

Det var en gång en mycket liten pojke. Under snickarbänken. Under beskydd. Mycket förtruten. Och bevingad.

Skurkarna hade ingen kniv, så de tog en konservöppnare, satte den till
flickans rektala mynning och plöjde trögt tvärs genom det veka livet upp till halsen. Jag ska gå till dagis nu. Om fem minuter. 

När stearinljusen tändes och melodiradion ströps såg de att flickans hela innanmäte var som sorgklätt, som en ofantlig röta mitt i köket.

Jag är rädd.

Jag har glömt varför jag ska dö.

Det här är min trötthet. Min trötthet - det här är Gabriel, vars raseri och hat hotar att ta överhanden.
Det är jag som är den fruktansvärde mannen!
Kan någon göra om mig till en riktig människa?



Mörkret faller.

Man kan betrakta mina ögon - de är rödsprängda, men blicken är mycket skarp, ibland uppmärksam, ibland avskärmad men glasklar som hos en autist.

Nu ska jag gå om två minuter.

Kilometrarna är mina, kylan är min och mörkret och allt det som ligger
förtöjt omkring mig. 7-eleven är mitt, de som passerar är mina, mina händer är mina och Maria Magdalena kyrka med gravstenen där det ska stå 1960-2008. De kalla blickarna är mina och de obegripliga åtbörderna och ovissheten och den absoluta övertygelsen om att det här svagblinkande medvetandet ska vara mitt hem i endast några ögonblick till. Och tidningsbläddrerskan på avstånd och mina fantasier om något som inte får bli verklighet och ekot av allt mitt prat - det är mitt. Och när det tas ifrån mig är det mitt ändå.

Samaritgränd där speceriaffären ligger och de ohörda telefonsvararmeddelandena och ilskan hos de människor som har skäl att känna ilska, och kanske till och med kärleken hos de människor som har skäl att känna kärlek. Låt det gödslas som det vill gödslas eller torka i solgasset eller blåsa upp till en allt förflyttande orkan. Till sist är det ändå en enda klase förflutenheter som återvänder och det är anslagstavlan utanför Ringens köpcentrum och ett glas som tappades i linoleumgolvet i köket på Krukmakargatan 1997 och någon med bärnstensblick som alltid tittar rakt fram - för att inte tala om den andra blicken som ser genom väggar. Säg något mer. Som bekräftar allt detta. Så att det andra kan träda i kraft till slut.