Broskmust

Det är att jag inte vill bli föremål för bedömning. Som om jag nu skulle bli det. I det här sammanhanget, menar jag. I sfärerna bortom den här kan en åhörare av min klagan näppeligen undgå att fladdra med överläppen. Vadan mitt yrkesval? Är inte dramatikeryrket en enda golgatavandring genom en veritabel bihålekoagelfanfar av andra människors bedömningar? Jo. Min enda tröst är Coop i Vällingby. Där kan man vara sin egen kassör. Man gör själv så att det säger pip. En tant talar till en genom en högtalare. Hon ser inte vad man köper. Jag är fäst vid det.

Nej, jag vet inte vad vi ska göra med Anders Borg. Han kommer väl att förtvina, han också. Ligga ledsen och uppblött bakom något onskefullt pastellfärgat. En kateter i snoppen. I höger tass ett foto av någon som han inte längre känner igen. Anders. Jag heter det. Anders. "Ansvar" är mitt mellannamn. Anders "Ansvar" Borg. Mamma? Mamma! Jag var dum när jag var finansminister. Är de fortfarande arga på mig?

Nej, det kommer vi inte att vara. Vi kommer att ha annat att tänka på, och de flesta av våra efterblivande kommer nog (till stor del tack vare den intellektuelle skarprättaren major Björklund) att vara alltför historielösa för att känna till din skuld. Det är ingen fara, Anders. Allt ska bli bra.