"My father gave me a kiss... it was a sexual kiss"

I dag recenseras Kathryn Harrisons senaste roman "Medan de sov" i DN. För många år sedan såg Håkan och jag en TV-intervju med Harrison. Hon var då aktuell med sin mest berömda bok, den självbiografiska "Kyssen", som handlar om hur hon vid tjugo års ålder utvecklade en sexuell relation med sin far. Jag minns precis hur hon framstod i intervjun. Mycket allvarlig. Eterisk. Bildskön. Hon beskrev hur hon skildes från sin far på en flygplats någonstans i västra USA. Hur han plötsligt, helt utan förvarning, drev in sin tunga i hennes mun. "My father gave me a kiss... it was a sexual kiss". Håkan och jag flamsade i flera år om den repliken. Hur den sades. Det tycks kanske ofint. Men både jag och de flesta av de människor som står mig närmast har det förhållningssättet till företeelser som incest, döden (ett av mina smeknamn är Döden-Döden) och andra fasor som ständigt klafsar fram på sina kläggiga kostigar i våra hjärnvindlingar och organpaket. Det är ingenting underligt med det. Vad ska vi göra då? Gråta? Det är länge sedan jag grät över mina egna erfarenheter av övergrepp inom och utom min ursprungsfamilj. Antagligen vore sexuell förnedring fortfarande det enklaste tricket för att göra slarvsylta av mig. Men gör det mig annorlunda? Jag undrar det. I vilken utsträckning är jag i dag präglad av mina erfarenheter av sexuella övergrepp? Jag vet inte. Men jag protesterar mot den vitt spridda idén att den som en gång har fallit offer för något sådant måste förbli krossad, hjälplöst blickande ut över ett ödelagt liv. Det är inte med sanningen överensstämmande. Det är svårare än så. Det är till och med så svårt att det krav som oftast (uttalat eller outtalat) ställs på ett "incestoffer", nämligen att vederbörande odelat ska hata förövaren, är övermänskligt. "Du får inte älska din far, och inte se något gott i honom, för då blir han mänsklig, då upphör hans gärningar att diskvalificera honom som mänsklig varelse, och det klarar vi inte, det står vi inte ut med." Nej, det förstår jag. Men faktum kvarstår. Han står fortfarande sida vid sida med dig, lika mänsklig som du.

Betyder det här att jag älskar min far? Det låter jag vara osagt, eftersom jag inte vet. Men om jag inte älskar honom är orsakerna till det för många och komplicerade för att kunna sammanfattas med orden "incest" och "dödssynd".

Om en så stark kärlek dör gör den det jävligt långsamt. Ohyggligt långsamt. Det är den verkliga tragedin.