Emotionell lövgobo

Jag berättar om några saker som jag är rädd för: Pingu. Ekoxar. Taxibilar med bilbarnstolar i. Små tofsar. Vissa rörelser, i synnerhet rörelser som antyder undergivenhet. Jag drömmer onda drömmar när jag har varit utsatt för undergivenhet. Jag talar och säger att en "dold fascism" dväljs i det svenska samhället av i dag. En fascism som rör sig utanför de politiska skikten, och som därför är omöjlig för den ouppmärksamme, det vill säga den som inte är jag, att detektera. Dessutom ligger den värsta ondskan, enligt min uppfattning, dold på platser där den är fullt synlig, men aldrig kan utpekas. Det går inte att peka ut den verkliga ondskan utan att själv framstå som ond eller förryckt. Det handlar om människors outhärdliga små fingrar och knappögda björntjänster. Det handlar om all jävla idiotisk låtsastjänstvillighet och känslokall artighet och förbindlighet helt utan innehåll. "Brinn. Brinn. Brinn.", säger jag, och jag talar vidare och berättar om fler saker som jag är rädd för: hundars sexuella handlingar i närheten av cyklar. Frågor som kan besvaras på mer än ett sätt. Människor som roterar men inte böjs. Fötter som är vinklade på ett visst sätt. Uttrycket "puss, puss". Allt detta påminner mig om när jag föll bakåt i flera etapper. Föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll – stannade i luften – föll.