Mitt arsle står i lågor

Leendet är det mest utmärkande draget hos den talrika släkten de Medeiros. Det är ett daggstänkt leende. Men inte på ett gott vis. Det är ett leende som av de flesta betraktare anses en aning för blött. Hos en de Medeiros är mungiporna i alla sinnesstämningar uppåtvinklade. När blicken är nedslagen för att plötsligt höjas och möta din med ett svårtolkat uttryck i de stora, blöta, ofta grönaktiga ögonen. När det resonansstarka skrattet våldtar luften i ett rum där någon just har suttit och försökt gråta. När en de Medeiros sitter och funderar på att låta sig falla i vanmakt. Att låta faran, den nästintill subliminala tonen av fara, sakta växa sig starkare och skaffa sig försänkningar, kratrar, minnesmärken i världen utanför. Många människor går omkring i Sverige och döljer märken efter den här släkten. En sorts aldrig riktigt torkade tatueringar. Tatueringar som inte helt har sjunkit in i huden. De går inte bort, men de färgar av sig på allt runtomkring, som en kvalmig, om härsken sockerlag minnande doft.


-Jag vill säga till er, pojkar, att ni ska få ett syskon. Ni förstår, en av mina elever har blivit gravid. Sex är något underbart, underbart! Det ska man aldrig sluta med. Jag hoppas att också ni, pojkar, ska få utveckla er sexualitet på ett fint och skönt sätt, utan att känna skam.

Fadern som talar har ljus röst. Han talar trevande, lågt, med många pauser och omtagningar. Så talar han alltid. Hans mamma är den enda som orkar lyssna på honom. Och hon är död. Varje dag trasslar han in sig i långa förvirrade utläggningar om tandläkarbesök, svåra beslut, spörsmål rörande de egna känslorna. ”Varför… varför gråter jag, mamma? Varför… varför gör jag det? Mamma, jag kommer inte ihåg varför jag är ledsen!” Modern svarar från helvetet: ”Kom till mig, Masse. Kom till mig på krematoriet så får vi tala.” Jag får en sekundsnabb bild av att hon borde ha dödat honom. Som djuren ibland gör med sina barn. Hon borde kanske ha nedsänkt sina gammalmodiga löständer i hans porösa halskött och slitit sönder det. Så skulle hon ha haft honom hos sig nu. I alla sina dagar. En typisk, psykotisk de Medeiros-fantasi. Sådana har Masse själv många av. Han använder dem som godnattsagor för sig själv och sina små. Men jag ska inte fördjupa mig i sådant. Inte än. Inte än på länge.