tisdag 17 mars 2009

Tvärtomskräck

Jag är rädd för sådant som jag inte har anledning att vara rädd för. Jag är rädd för att svara i min yuppienalle. Jag är rädd för människor som vill mig väl i professionella sammanhang. Jag är rädd för människor som jag möter på Coop. Jag är rädd för kollektivtrafiken. Företeelser som jag inte är rädd för är till exempel döden (min egen), att tala inför publik, Kronofogden, förorten, aggressiva människor, människor som kanske inte tycker om mig.

Jag är rädd att någon ska ta mig på bar gärning med att vara bra på att skriva. Det är svårt att förklara. Jag vet inte om känslan är lik den som får H att ibland bli arg när hon får beröm. Jag vill på sätt och vis att mitt skrivande ska passera obemärkt. Det är pinsamt att få uppmärksamhet för det; att liksom tvingas stå för att det är viktigt för mig. Dessutom är jag rädd för vad som skulle hända om jag blev medveten om hur stor roll mitt arbete som författare faktiskt spelar i mitt liv. I min vardag märks det inte. Och jag leker nog, i synnerhet inför mig själv, att det är på gränsen till perifert även i mitt medvetande. Men i själva verket. Om jag föreställer mig att det inte existerade. Det kan jag inte. Jag kan inte föreställa mig det.

Och så finns det en rad andra aspekter. Som inte bör nämnas. Aspekter med obefintliga flimmerhår. Små, glosögda aspekter.

En gång drömde jag att jag såg ett TV-program om de två människor som det var mest synd om av alla i hela världen. Det var fastslaget bortom allt rimligt tvivel från vetenskapligt håll att det faktiskt inte fanns någon enda människa som det var mer synd om än just dessa två. En kvinna och en man. Mannen hette Tomasino. De bodde i en liten, mörk grotta. De var grå och höll varandras händer. De talade med mycket pipiga röster. De var i trettioårsåldern. Man fick bara se dem bakifrån.

I natt drömde jag bland annat om Hornsgatan 117. Igen. Ibland blir jag rädd att drömmarna om Hornsgatan aldrig ska upphöra. De är meningslösa och otäcka. Ständiga upprepningar på samma tema: att jag har kvar min lägenhet där, att jag på något sätt ska bo där, eller att någon annan bor där men jag fortfarande har nyckel och inte kan låta bli att i hemlighet gå dit och snoka. Att jag har olika konstiga mellanhavanden med andra som bor i huset. I natt handlade det mycket om att jag hade en hund som jag var oerhört fäst vid (en vinthund), och som några grannar på Hornsgatan skulle ta hand om i några timmar. Så fort jag hade lämnat hunden hos grannarna gjorde de sig oanträffbara. Jag var hysterisk av oro och skickade hela tiden sms med frågor om hundens välbefinnande, men fick inga svar. Jag mår aldrig så dåligt som när jag vaknar ur en dröm om Hornsgatan. Det tyder å andra sidan på att jag för det mesta mår väldigt bra. Ja, faktiskt. Ofattbart.

Jag läste Ann Heberlein till slut. Först gav det mig dödsångest. Jag kände igen mig i hennes beskrivningar av självmordssug och panik som inte går att stoppa. Och jag påmindes om det jag sällan tänker på: att jag själv på intet sätt har övervunnit min ångest. Jag medicinerar bort den. Det är inte samma sak. Och jag har tur som svarar så bra på behandlingen. En del människor mår bara sämre av SSRI-preparat. Andra får olidliga biverkningar.

En bit in i boken upptäckte jag att jag inte tycker om Ann Heberleins livsåskådning och människosyn. Så läste jag några artiklar av henne, och det negativa intrycket förstärktes. Detta hjälpte, på ett vagt problematiskt sätt, mot den obalans som boken försatte mig i. Jag identifierade mig inte längre med författaren, och därför blev jag inte lika rädd för kopplingarna mellan våra liv.

Jag vet inte varför jag skriver det här.

Det är på något sätt lugnande att höra det svaga, regelbundna ljudet av mina fingrar som snabbt rör sig över tangentbordet. Jag övar inför det arbete jag ska utföra i afton, efter "House". Jag övar på själva situationen "att sitta och skriva". Gud vad fjantigt.

Åke påstår att hon en gång såg en medelålders kvinna trycka röven mot godisautomaten på tunnelbaneplattformen i Vällingby och bajsa. Jag undrar om det är sant.

1 kommentar:

  1. Och jag som trodde att snopen vrede för beröm var en klassmarkör. Eller familjemarkör. Eller familjemedlemsmarkör. Om inte - eller delvis inte - är detta fenomen genetiskt? Eller till en del genetiskt. Och om så är fallet - vilken del då?
    För övrigt är ljudet av ens klapprande fingrar över testaturet (detta är norska!) även det en markör. Jag klapprar, alltså skriver jag. Åtminstone delar av mig.
    Din trogne Lenka

    SvaraRadera