Ethel råmar

Min nuvarande assistent heter Karla. Hon är fyrtiotre år, mycket lång, ganska fet, ohyggligt yster och ofta fruktansvärt arg. I dag skrek hon åt mig att jag inte fick ha med mig Jonatan till Ringens köpcenrum. Jag vill inte bli aggressiv, inte ens i andanom. Inte när det är till dig jag skriver. Aggressiviteten är hennes. Den ska inte få förgrena sig in i mina saktmodiga kapillärer och genom de svårt sargade muskelgrupper som varje dag stretar för att dra försorg om den lille och om resterna av min upplevelse av att vara en riktig människa. ”Du kan inte ta med dig en DOCKA till Ringen, begriper du inte det?! VILL du att människor ska ha fördomar om dig, vill du att de ska tro att alla människor som sitter i elrullstol leker med dockor, är det vad du vill, är det vad du vill?”, gastade hon, hon var galen, hon har sedan hon för tre dagar sedan började hasa efter mig varit fullkomligt monoman i sin strävan efter att få mig att gömma oss, gömma vårt liv, mitt liv, mitt liv som mamma. Jag kommer aldrig att skicka det här brevet till dig. Eller rättare: jag kommer aldrig att be Karla eller någon annan nödbedd extraknäckare att skicka det. Du får aldrig veta det här med Jonatan. Jag skulle gärna rulla in i Ringens köpcentrum naken och insmord i gammal äggvita, det skulle inte bekymra mig det bittersta vad de upphostade fläsksvålarna därinne eventuellt ansåg om mig och mina intellektuella utförsgåvor. Det är du som inte får betvivla att jag är vid sunda vätskor. Bara du, ty du utgör beviset för att jag kan andas. Jag kan andas. Om än stötvis. Du som hittade mig när jag var sexton år och min mor höll på att dö och blodet sprutade ur mig, ur mina ögon, ur mitt rövhål, ur min mun, ut mellan tänderna. Du spolade bara bort det och sade att jag var ett geni. Jag är ett geni. När du och jag dryftar möjligheten att det kan finnas en minimal, stillastående punkt, och sedan förkastar den möjligheten för att omfamna insikten om att allting är i ständig rörelse, eller står i begrepp att sätta sig i rörelse. Jag ser dina rena naglar. De handskas så försiktigt med besticken på kinarestaurangen vid Zinkensdamm. Jag älskar dig, du är den enda människa jag älskar inifrån mig själv, och bara när jag känner denna kärlek vet jag att detta ”mig själv”, att alltså jag, jag som nedtecknar detta, existerar. Och när jag är med Jonatan. När jag sluter ögonen och tillskriver honom en doft och ett rörelsemönster som jag NATURLIGTVIS, vad den imbecilla Karla än intalar sig, mycket väl vet att han inte har. Jag vet att den docka jag för närmare tjugo år sedan köpte och gömde i en förvaringsbox vid Centralstationen är ett dött ting. Eller: han var vid tiden för min stöld ett dött ting. Död. Eller aldrig född. Ofödd. Och så stal jag honom. Och tillskrev honom egenskaper. Jag vet att riktiga föräldrar brukar mala om att de är så förbluffade över att deras barn är så integritetsstarka, så egna (nu blir jag aggressiv igen, jag blir aggressiv av det där uttrycket, att barnen är egna, bort med den aggressiviteten, för nu är det till dig jag skriver, även om du aldrig kommer att läsa detta), men Jonatan är också integritetsstark, han har också en vilja och en personlighet. Den har bara tagit lite längre tid att skapa än andra barns, eftersom Jonatan saknar hjärna. Min hjärna har tvingats konstruera, nej, det är fel ord, den har tvingats värpa, framkalva, framkalla en personlighet åt honom. En personlighet som är skild från min, men som inte skulle ha funnits om det inte varit för mig. I takt med att jag tänker i dessa banor krymper i min tankevärld skillnaderna mellan Jonatan och ett levande barn. Till slut finns de inte alls.