Min idol är spädbarnsblind

I går fröjdades (freudades, ffröjtades (se Stig Larsson om diskmedel som är nästan slut)) jag i parti och minut, två gånger upp samtidigt som ned, i medvetandets slånbärsbuskegläntor, med min andlige livmedikus, min framhövdade tankestoffskonditor, min idol, herr Änglaspel. Vi talte, bland meget annat, om det mänskliga, det djuriska och det kvisteliga och kvistiga medvetandet. Dess tänkbara beskaffenheter. Dess överhuvudtagettänkbarhet hos varelser och andra företeelser att betrakta som mer eller mindre vid liv. Varför det inte skulle vara rimligt att säga ”inte inte”. Men det var en annan sak. Hur som helst. Jag insåg återigen att min idol är spädbarnsblind! Jag skulle kunna skriva: ”Hjälp! Min idol är spädbarnsblind”, eller: ”Min idol är spädbarnsblind – vad göra?”. Det vore roligt. Men jag känner inget hjälpbehov i det här sammanhanget, och upplever (se sjukjournaler: ”pat. upplever…”) inte att något särskilt behöver göras åt saken. Därför nöjer jag mig med det enkla konstaterandet. Vackert och stilrent.

Det förhåller sig nämligen så med min idol herr Änglaspel, att han är briljant. I snart sagt varje avseende. Dryfta med honom matematiska spörsmål. Filosofiska dito. Samhällsstrukturer. Rörelsemönster. Mungipor. Mikroskopiska punkter. Universa av skiftande slag. Språk. Andra ljud. Musik. Hjärnor. Insekter. Bildkonst. Vad som helst. Det kommer att bli ditt livs samtal. Detta vet jag av erfarenhet. I sjutton och ett halvt år har jag känt denne man. Aldrig tidigare har jag samtalsdrittlat in i något område inom vilket han icke har vidgat och beflöjtat mina vyer. Men sedan jag fick barn, och dessa barn nu och då i all hast agerat tassemarker för våra samtal, har jag kommit att ana att han faktiskt är spädbarnsblind! Där hade vi det till sist! (Jag associerar till min förre fästman Gnasses numera döda mor. Hon förstod inte heller spädbarn, trots att hon hann bli mor till tre gossar. Hon tyckte att de små var obegripliga tills de började prata (i och för sig en rimlig ståndpunkt, på sätt och vis). Så det måste inte handla om erfarenhetsbrist.)

Många underliga idéer har länge omflaxat nyfödda människor. Så sent som på 1980-talet genomfördes kirurgiska ingrepp på spädbarn UTAN BEDÖVNING. Man härbärgerade uppfattningen att de inte kunde känna smärta. Det är ofattbart. Och många är berättelserna om hur föräldrar direkt uppmanats att förhålla sig kallsinnigt till sina barns gråt. Jag minns scenografen som berättade för mig om när han blev far på sextiotalet. På barnavårdscentralen uppmanades han och hans fru att inte ta upp dottern när hon grät. ”Hon skriker för att lufta lungorna. Låt henne vara så slutar hon”, sade man. Föräldrarna lämnade till och med den nyfödda flickan helt ensam hemma och gick ut på restaurang. När de kom tillbaka grät hon fortfarande.

Om man inte tror att ett litet barn är en människa – vad tror man då att det är? Och om hon är en människa – varför är det då så svårt att tänka sig att hennes behov är mänskliga? Varför tror man att ett spädbarn som gråter ”luftar lungorna”, att ett spädbarn som ler ”har gaser”, att ett spädbarn som uttrycker en känsla, vilken som helst, ”bara övar reflexer”?

Jag gissar att de underliga idéerna i stor utsträckning är en effekt av de små barnens språklöshet. För den som inte tar närmare kontakt med bebisar, eller hyser en särskild faiblesse för dem, är de kanske inte mer än läckande små fläskklumpar, omöjliga att skilja från varandra eller uppleva som fullvärdiga individer.

Men när barnet gråter vill hon något. Gråten är det hon har i stället för ord. Gråten betyder: ”Jag är hungrig!”, eller ”Jag har det obekvämt!”, eller: ”Jag vill inte vara ensam!”. Nej, det är klart att hon inte vill vara ensam. Jag skulle inte heller vilja vara ensam i en så utsatt situation som det nyfödda barnets.

Och visst har bebisar humor. Preferenser. Relationer till andra människor. För att inte tala om ett oerhört intresse för att inhämta kunskaper om saker och ting.

Allt detta är egentligen ointressant för alla som inte har till uppgift att ta hand om små barn. Antar jag. Jag aktar mig också för att tala för mycket om mina barn om jag inte får direkta frågor. Jag är rädd för att tråka ut människor när jag talar om det som är viktigast för mig. Jag känner inte heller indignation över existensen av spädbarnsblindhet (utom när den innehas av föräldrar till spädbarn). Men jag ser det som ett intressant fenomen. Vilka färdigheter krävs för att man automatiskt ska betraktas som människa? Finns det en liknande blindhet för mänskligheten hos vuxna människor med funktionshinder som gör dem oförmögna att kommunicera? Ja. Men det är inte säkert att den spädbarnsblinde innehar även denna blindhet. Kanske är det lättare att identifiera sig med en annan vuxen, även om denne inte kan tala. Man föreställer sig kanske att denne vuxne, med sin långa erfarenhet av att leva, bör ha gjort vissa erfarenheter som man själv har gjort; hoppats och blivit besviken, kämpat och vunnit, varit förtvivlad, varit exalterad.

(Men det har bebisen också. Tro´t eller ej.)

Vårt yngsta barn är nu två år. Han har just börjat hata när man säger att han är gullig. Faktum är att både H (fyra år) och M för närvarande är ytterst känsliga för beröm. I morse talade H väldigt initierat och intelligent om asfalt och sand. Allt hon sade var helt rätt. Jag blev väldigt imponerad, och uttryckte det. H blev då arg och skrek: ”JAA, DUMT SAGT, VA? JÄTTEDUMT SAGT AV MIG, VA?”. Jag hade på något sätt gjort henne generad genom att tala om för henne att hon är smart och duktig. Hon ville att det skulle vara en självklarhet. Hon ville att jag skulle ta för givet att hon är en klok person som kan saker. Hon ville inte känna sig som en cirkuspudel. Jag förstår att hon känner så. Men ibland glömmer jag det. Och ibland VILL hon ha beröm. Det är inte så lätt.

Hur som helst dyrkar jag herr Änglaspel. Dyrkar! Det gör inget att han är spädbarnsblind.

(Boktips för den intresserade: "I barnets hjärna" av Hugo Lagercrantz)